Det blev ett av de där identitetslösa passen. Inte särskilt långt, inte särskilt snabbt (6km i 5:33 tempo). Men nu är det återhämtningsvecka och då ska man tydligen göra så. Tanken vill så mycket mer och kroppen vill framåt så det blir en konst att hålla ner distans och tempo.
Längtar också bort från asfaltslöpning, rödljus och biltrafik. Vill ha skog, tystnad, gräs och grus. Pass med fart, leende, sällskap och lerprickiga ben.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar