Starka axlar

I någon avundsjuka över att inte kunna springa så ögnar jag bara lite snabbt igenom Runners World och läser desto mer i Fitness Magazine. I de två senaste numren har de haft bra träningprogram för oss som är noviser på vad alla muskler heter och hur de bäst tränas. Denna månad har jag haft fokus på axlar och märker redan nu att jag orkar samma antal reps men på högre vikter än i början. Idag blev det 15 minuters rodd som uppvärmning och sedan utfall med boll, lårcurls med boll, knäböj på balansplatta med 10 kg vikt, 3 axelövningar, ny ryggövning på boll, biceps, triceps, bröst och slutligen situps på bosuboll. Samtliga övningar görs 3x12 utom rygg och mage som görs 3x15. Efter detta så somnade jag nästan i bastun. Framför tv:n har jag nu stretchat min högra fot och drömt om härligt svettig långpass ute i friska luften.

Min kropp i fokus

Idag har det varit fokus på min kropp. Först sjukgymnastik sedan kiropraktor och sist träning. Sjukgymnasten jag träffade var väldigt duktig och kunde konstatera att jag blivit stel på ovansidan av framfoten som en följd av skada. Detta har medfört att små senor och ligament inte riktigt hänger med när det blir för hård belastning vid ex. löpning. Jag har fått stretchprogram, order om att testa wet vest för löpningens skull, rekomendation om att ska iläggssulor samt att jag måste träna upp min högra vad som numer är smalare än den vänstra. Hon trodde också att jag skulle kunna börja springa lite försiktigt ganska så snart. Återbesök om en månad.

Kiropraktorn tryckte på en massa ömma punkter. Hon sa att det märktes att jag haltat mycket men att all min styrketräning ändå gör att jag inte känner av det så mycket själv. Det blev 30 smärtsamma minuter hos henne och sedan rekomendation om just iläggssulor, så nu får jag väl helt enkelt se till att skaffa det.

Slutligen blev det ett pass spinning som tog ut mig rejält. Jag tog ut mig rejält och har inte känt mig så trött efter träning på riktigt länge. Så nu är jag sådär härligt trött i kroppen efter att sjukgymnast och kiropraktor vridit och bänt på den och jag själv pressat ur de sista krafterna.

Veckans träning

Det här inlägget borde kommit i måndags men fastnade någonstans.

Måndag: Vila

Tisdag: 30 min styrka + 50 min. Core bosu

Onsdag: Vila

Torsdag: Besök hos sjukgymnast sedan till kiropraktorn för årets första bedömning och sedan spinning intensiv 75 min.

Fredag: Styrka 50 min

Lördag: Välförtjänt vila

Söndag: Spinning medel 50 min.

Känns som att jag verkligen kommit i gång med träningen och januari månad ser riktigt lovande ut i tid. Nu känns t.o.m. foten lite bättre och jag kunde smärtfritt kosta på mig en tjurrusning till bussen efter jobbet.

Hur undviker löparen att bli skadad?

Björn Suneson har sprungit längre än de flesta. Sommaren 2007 sprang han tvärs över den amerikanska kontinenten. Mer än ett marathon om dagen, 96 dagar i sträck. Om jag minns rätt var den enda skavanken han fick lite skav i grenen efter att en dag ha sprungit i byxor som blev blöta av allt regnande. Själv tror han att det beror på hur han tränar. Påstår att han är lite av en latmask. Att han aldrig tar i till 100%. Low Slow Distance. Aldrig en för häftig ökning av träningsmängden. Sparsamt med sådant som intervallträning. Är noga med att alltid ha flera löparskor igång samtidigt för att få variation istället för ensidighet i den ensidighet som löpning trots allt innebär. Så efter fyra dagars maffande på raken unnar jag mina ben en vilodag. Jag är trots allt knappt skadefri. I morgon är det återbesök hos naprapaten.

Läs vad Björn Suneson skriver om hur han undviker skador här.

Många bollar i luften och en på träning

Man har väl många bollar i luften. Just nu skriver jag detta inlägg och telefonkonfererar samtidigt med Cecilia om det som ska vara på nya bloggen samt redigerar i den nya bloggen.

Det blev 45 minuters spinning och 30 minuters pilates i söndags. Om jag hade kunnat springa så skulle det ha blivit en massa långpass, men nu får det bli långa pass på gymet i stället. I dag blev det 30 minuters styrka och 50 minuter Core bosu, ni vet sådan där coreträning på boll. Det ser ganska roligt ut när 40 personer ska försöka hålla balansen, tillräckligt med flaxande armar och ben för att det ska börja flimmra framför ögonen. Instruktören säger hela tiden att vi ska vila ögonen på en fast punkt för att hålla balansen när det kommer till uthållighetövningarna. Så i väntan på den nya bloggen kan ni få vila ögonen på mig och Cecilia när vi stretchar.

Pulsklockan och jag, del II

I kväll gjorde jag precis som funrun sa och allt gick bra. Men sååååååå lååååååångsaaaaaaaaamt.

snittpuls: 135 (nästan i hamn, alltså!)
kmtid: 7:23 (oj, oj, oj. nu tycker till och med jag att det går långsamt)

Pulsklockan och jag

Härmed är min första, riktiga maffeträningsperiod inledd. Till skillnad från de som tränar så att blodsmaken i munnen är en ständig följeslagare, så att kroppen värker och går sönder ska jag Ta Det Lugnt. Enligt beräkningen 180 minus ålder minus avdrag för hur tränad man anser sig vara ska jag (pulsklockan) hamna på på nånting runt 130. 180-48-5=127. Eller 180-48-0=132. I dag startade jag på 210. Då stod jag stilla på toaletten. Sedan tog pulsklockan ett skutt upp till 213. Jag stod fortfarande stilla. Jag började springa så långsamt jag bara kunde (inte på toaletten, nu är jag utomhus) och pulsklockan visade fortfarande på siffror upp mot 200. Jag pratade med mig själv i mörkret ("inte ta i mer än att du kan föra ett samtal!). Det gick utmärkt att prata. Jag fortsatte med ett sångtest. Luciasången var vad som kändes naturligast att klämma i med, och det gick utmärkt att sjunga också. Jag sprang så sakta att jag började frysa. Pulsen sjönk långsamt. Efter en och en halv km var den nere i 164. En helt vanlig kvinna gick om mig.

Ska det vara så här?

Sista km (eller lite tidigare) hände något. Pulsen sjönk. Den höll sig runt 130 och jag rörde mig faktiskt framåt.

snittpuls: 143

kmtid: 7:12

Hunden som sprang efter en hare

Jo, jag tänkte att Hope skulle få vara med på en bild. Så här kommer hon. Ska du förstå får du läsa det förra inlägget också.

Att tolka smärta

Sedan en dryg vecka har jag följt naprapatens råd: Ta det lite lugnare ett tag. Så det har inte blivit någon löpning sedan förra onsdagen. Istället ett pass på Friskis, lite styrketräning, försiktig stretch, bålstabilitet. Jo, det onda lägger sig. Under samma period har jag sovit i vår mjuka extrasäng. Enfter en natt i den ordinarie gjorde det jäkligt ont igen. Jag ska ta det från början:

Sommaren 2007 bytte jag säng. Den gamla från Ikea hade hängt med alltför länge. Jag tyckte att jag var noga när jag valde ut vilken jag skulle ha. Det var jag inte. Sängen jag köpte är för hård. Den har för lite svikt, även om den heter "mjuk". I ett och ett halvt år har jag legat och blundat i sängen, inte bara på grund av sömn, utan också för vad jag innerst inne har vetat: Sängen är för hård. Den kommer inte att bli mjukare. Jag kommer att behöva köpa säng igen.

För att bli ännu säkrare på vad jag redan vet flyttade jag in i extrasängen. Det är inte mycket att snacka om - en mjukare säng gör att jag mår bättre i mitt bäcken/min höft. Jag slipper dessutom väcka mina armar som sover så hårt så att jag vaknar mitt i natten av att det sticker i dem. Enda sättet att få bort sticket är att röra på dem några minuter. Då vaknar de, men då har också jag vaknat. Extrasängen behövdes, och jag flyttade tillbaka till min vanliga natten mellan torsdag och fredag. Försämringen kom med en gång - och nu hade jag ju inte varit ute och sprungit på åtta dagar, inte inte kört något tokpass på Friskis&Svettis, ingenting. Tänk om det faktiskt är så - att utan ett sängbyte skulle jag aldrig känna att kroppen blir helt ok? Och så har jag hela tiden fram tills nu tänkt att det onda (enbart) beror på löpningen, något med den som inte är som det ska?

(Nej, extrasängen kan inte flytta in i sovrummet. Den har mått som inte funkar:( )

I går kväll var jag ute en första liten runda på ett bra tag. Jag tog Hope med mig, en av hundarna som är här över helgen. Hon är som gjord för att springa. Det var mörkt. Det regnade. Det var vatten på marken. Ibland var det is också. Hope och jag hade hur kul som helst. Efter ett par km kom en hare i vår väg. Då blev det lite som att åka isjakt- är man en spansk jakthund så är man. Jag hade satt en pannlampa runt magen på henne, ifall hon skulle slita sig, men vi höll ihop som gjorda för varandra ända hem till ytterdörren. Så kul har jag inte haft på hela veckan.

I dag sprang jag på nytt, mätte upp en runda på 5 km som ska bli min korta mafferunda den närmaste tiden. I dag sprang jag den efter eget behag. Km-tid blev 5:43, snittpuls 156. Alla siffror bör alltså sänkas ordentligt.

För övrigt har jag varit och sett "Maria Larssons eviga ögonblick", Jan Troells senaste film. Har du den minsta tanke på att se den - gör det. Maria är bara två generationer ifrån oss. Vill du inte gå på bio kan du lyssna på KG Hammar, vår förre ärkebiskop, i P1´s "Samtal pågår". Eller titta på Jonas Gardells serie "De halvt dolda" på svt.se. I "De halvt dolda" är de flesta hemska, man orkar knappt med dem. Men man tycker om dem.

Fredagens långpass...

...var på gymet. Först 30 (!) minuter intervall på Crosstrainern. Det blir inte roligt och jag kan inte annat än tänka på Belle & Sebastianlåten Get me away from here i´m dying. Efter detta blev det 50 minuters styrka. Det blev tre axelövningar, knäböj på balansplatta med 10 kg extra vikt, lårcurls med pilatesboll, triceps och två för denna stabila bål. Om 90 minuter smäller det igen och jag kommer då att sitta i en spinningsal någonstans på Sveavägen, om karaktären håller så kommer jag också att styrketräna lite innan eller efter det.

Om ni tycker att vi är lite slöa med att skriva så beror det helt enkelt på att vi väntar på den stora flytten. Efter den kommer vi skriva massor, vi spar på en massa trevliga inlägg helt enkelt. Kanske i morgon eller i övermorgon? Flyttkort kommer i alla fall.

Vi antar utmaningen

Funrun skickade denna utmaning till oss och bloggsociala som börjat bli så antar vi den.

1. Vilken typ av löpare är du?

C: Jag har som mål att en dag kvala in i Team Ultrarapido.

M: Jag vill bli snabb alldeles för snabbt.Då jag springer några snäpp snabbare än maffe så kvalar jag in i gasellklassen.

2. Hur länge har du löpt?

C: Sedan sommaren -07 har jag faktiskt lyckats hålla igång - förutom under tre månader i början av förra året. men då var det ett ofrivilligt uppehåll på grund av en skadad fot, inte som alla tidigare uppehåll; det blev visst inget den här veckan heller...

M: I mars -07 utmanade A mig och tävlingsmänniska som jag är....

3. Hur mycket löper du per vecka?

C: När allting går som det ska - tre gånger. Det går inte alltid som det ska.

M: Just nu ingenting med arg fot men under mina glansdagar så blir det ca 4 ggr i veckan runt 12 mil/månad.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?

C: Jag håller på att lära mig ett nytt feelgoodtempo, och jag tror att jag hamnar på någonstans strax under 7:00. Maffe styr och ställer!

M: Definitivt runt 5:25-5:30 tempo. Jag kanske kan vara världens bästa på att hålla det tempot vare sig det är en kortrunda eller långpass som gäller. Jag skulle vinna "jämnast löpning vinner"!

5. Vid vilken ålder började du springa?

C: Jag tror att det var strax efter två. Sedan har jag haft en massa pauser. Mellan 13 och 19 stod jag i princip stilla. Sommaren när jag fyllde 44 fick jag en idé om att börja löpträna. Det tog ett tag att genomföra den.

M: Åh... jag har sprungit efter så mycket men rent löparfokuserat så var det vid den ringa åldern 27.

6. Vilka andra sporter utövar du regelbundet?

C: Höstterminen 2007 lyckades jag använda mitt terminskort på Friskis&Svettis ända in i julveckan! Det var helt och hållet ledaren Stefans förtjänst, för han har så kul pass. Jag går på vanlig golvgympa på Friskis&Svettis nu också, tycker om stället. Friskis&Svettis är lite som Konsums gamla blåvita serie, inget som får en att känna sig dum.

M: Sport och sport, men jag har börjat hänga lite i gymmet för att få stark löparkropp samt frågesport.

7. Vad måste du ha med dig på ett pass?

C: Vadå måste ha med mig? Nu har jag missat något?

M: Alltid tuggummi och hemnyckel.

8. Varför springer du?

C: Från början var det för att jag så gärna ville vara en sån som kunde springa en mil utan att stanna. Nu springer jag för att jag vill kunna springa ännu längre, och för att jag blir så lugn och glad av det. Det är efter ett långpass man ska fråga mig om det mesta! Jag går glatt med på allt och har tappat all förmåga till kritiskt tänkande, jobbiga följdfrågor och sånt.

M: Från början för att anta en utmaning, sedan för att bli snabbare och nu för att orka längre. Sedan hinner man rensa tankarna rätt så bra också.

9. Har du någon gång ljugit för att få springa? Hur löd lögnen?

C: Det är väl klart att man inte ljuger!

M: Säkerligen!

10. Hur ofta köper du skor?

C: Förr köpte jag i princip aldrig något nytt. Mina första skor hade jag mellan 1987 och 2004. När jag slängde dem var det hål rakt genom sulorna. Mittval-grejen har inneburit en del bjudskor. Men jag ska bli bättre på att konsumera.

M: Sedan jag inledde min löparkarriär har jag köpt ett par skor, efter dess har jag levt på bjudskor.

11. Hur ofta köper du annan löprelaterad utrustning?

C: I december köpte jag ett par broddar. Det var det senaste. Nej, i förra veckan köpte jag ett par löparhandskar, det höll jag på att glömma. Ni ser, jag tar mig :)

M: Även här har det levts gott på bjudsaker men senaste grejerna var en löparmössa och vätskebälte.

12. Var/hur handlar du utrustningen?

C: Affär vs nätet: 70-30.

M: Utomlands.

13. När föredrar du att springa?

C: Mitt på dagen, en vanlig arbetsdag när jag har tagit kompledigt, bytt om på jobbet, ställt mina vanliga kläder hos chefen som kör hem dem till mig framåt kvällen... man säger hejdå när man visslar förbi alla kontorsrum och ger sig ut med en känsla av att vara en fri människa.

M: På sommaren runt lunch, gärna med kallbad och bastubad och efteråt.

14. Hur ofta tävlar du?

C: Jag sprang tre millopp förra året. men jag vet inte om jag tävlade, jo, mot mig själv. Milen skulle ju göras på under timmen, och det gick bra på lopp två och tre.

M:4 gånger förra året. Snabbast tjej på mitt jobb i blodomloppet, med löparknä på midnattsloppet, personbästa på tjejmilen och premiär med 1:56 på Stockholm halvmarathon. I år hoppas jag på någon mer tävling.

15. Vilka distanser?

C: Den längsta distans jag har anmält mig till är halvmaran. Båda gångerna har jag haltat/gått i mål... tredje gången gillt på Göteborgsvarvet i maj!

M: Halvmara är 2009 års distans, kanske 5 km för ett härligt PB samt något millopp bara för att.

16. Vilken är favoritdistansen?

C: I mina önskningar är det ett soligt ultralopp en varm höstdag. Jag bara småjazzar mig fram och är hur pigg som helst.

M: 10 km hittills men det ska bli halvmaran.

17. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet?

C: Jag fick ett av jogg-Krister inför tjejmilen 2008: "Så här trött kan man vara en halvtimme till, det dör man inte av.". Eftersom jag inte har en vilja av stål när det gäller idrott behöver jag lite hjälp.

M: Bara lite till!

18. Vilken typ av vätska dricker du?

C: Vatten, men jag måste fylla på med annat också om jag är ute mer än dryga timmen. Jag har nog världens minsta depåer.

M: Vatten. Allt annat klibbar och har sig.

19. Springer du helst i grupp eller ensam?

C: I huvudsak ensam - ibland kul med sällskap. Ska jag bli så där lugn och snäll behöver tankarna få fladdra fritt, och då är det soloturer som gäller.

M: På kvalitetspass vill jag vara i grupp, när jag ska lära mig att springa längre så med A. Men för det mesta själv, jag håller min egen takt bäst själv.

20. Hur återställer du dig efter ett långpass?

C: Jag är inte vegetarian, men har alltid haft svårt för blodpudding - det är lite för animaliskt för mig. Precis som det är med hela djur på tallriken. Men när jag har varit ute på ett långpass är blodpudding vad jag vill ha. Kroppen skriker efter det! Kan någon förklara?

M: Vatten, kanske nån salt karamell och sedan protein i någon form.

21. Vilken snabbhetsträning föredrar du?

C: Intervaller på löpband. Jag tror att det är som att spela tv-spel- Lite som en lek.

M: 400-meters intervall på Sundbybergs IP.

22. Vart blir du oftast skadad?

C: Vart? Jag får väl svara i eller strax utanför Nyköping. På sommaren kan det ske i Skåne.

M: I grannkommunerna, kommungränerna går tätt här.

23. Vilket lopp drömmer du om att springa?

C: Ja, det var ju det där soliga ultraloppet. NY marathon är säkert en upplevelse, det också. Jag var publik 2007. Hur kul som helst.

M: Något lerprickigt terränglopp.

24. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?

C: Oj, nu kommer de svåra frågorna... hm. måste man svara på allt?

M: Haruki Marukami. Men det kanske blir svårt med kommunikation, jag kan ju inte japanska.

25. Vilken idrottsstjärna skulle du vilja springa med?

C: Springer inte de väldigt fort?

M: ?

26. I filmen om dig, vem spelar rollen som du?

C: Diane Keaton, för alla som har sett henne i "Galen i kärlek" säger att det är så jag kommer att se ut. För att lösa det där med åldern får hon väl spela mig i en framtidsfilm.

M: Ja det får bli Winona Ryder, det sägs att hon ibland är lik mig.

27. Vilka tre löp/träningsbloggare utmanar ni?

Andrea, The long distance runner och den som känner sig manad på Sporthora

Ta pulsen på spinning

Spinningpassen är ordentliga pulshöjare, det är lite som att köra fartlek eller kanske intervall i ca 50 minter och det är precis vad jag behöver. Igår var det en timid norrländska som ledde passet vilket gjorde att det blev lite förvirring här och var om var intervallerna började och slutade. Men överlag innehöll passet långa delar med hög kadens, även i stående, så resten av kvällen stapplade jag lite lätt runt hemmavid. Det är så skönt att bli så trött, som ickespringande löpare så saknar jag det just nu. Nu vill jag i alla fall veta hur mycket man får upp pulsen och har därför bokat in mig på två pulsspinningpass i veckan.

I går blev det utöver 50 min spinning även 15 minuter stark mage- och ryggträning. Snart kan inget bryta av mig på mitten.

Säker och rolig löpning

Tänk om denna väst även fanns för löpare. Bra ur säkerhetssynpunkt men tänk också vad roligt att kolla hur snabbt andra springer.

Träning i veckan som kommer

Veckan som gått har varit riktigt bra ur träningssynpunkt. Det blir inte lika spontant som när man kan springa vilket gör att jag måste planera träningen lite bättre. Men förra veckan lyckades jag. Tre styrkepass, två spinningpass och ett kort pilatespass hemma ger 270 minuters träning (4.5 h). Back on track! Denna vecka är lite småkörig då jag har mycket att fixa med innan jag går ner i tid på min nuvarande tjänst för att börja på mitt nya jobb, så planen är följande:

Måndag spinning 45 min + styrka 20 min
Tisdag pilates 40 min
Fredag styrka 50 min
Söndag spinning 45 min + styrka 30 min

Nästa vecka är stora rehabveckan. Äntligen har jag fått tid hos en sjukgymnast och förhoppningsvis kan min stela fot återgå till att bli med löparvänlig. Sedan ska jag också till kiropraktorn och få årets första dom. Förhoppningsvis blir den mild då jag tränat mycket bålstabilitet och styrka de senaste månaderna.

Stretchar du rätt?

Vi tar det från början: Det finns de som aldrig stretchar - och som sällan eller aldrig bli skadade. Det finns de som aldrig stretchar - och som mer eller mindre ofta blir skadade. Det finns de som alltid stretchar - och som sällan eller aldrig blir skadade. De finns de som alltid stretchar - och som mer eller mindre ofta blir skadade. Råden om vad som är rätt, och hur man ska stretcha, är många och ibland motsägelsefulla.

Men naprapaten har gett mig rådet att stretcha. Musklerna heter GLUTEUS MEDIUS OCH MINIMUS samt PIRIFORMIS. Gluteus får arbeta mycket vid löpning. Piriformis kan bli förkortad om man sitter mycket. I "Stora stretchboken" av Kristian Berg, naprapat, ska jag lära mig mer om hur och varför, så att jag stretchar rätt. Boken är full av illustrationer som hjälper mig att förstå. På tisdag ska jag på återbesök hos min egen naprapat.

Som Malin skrev träffade vi Funrun i fredags. Hon berättade hur hon på kort tid har lyckats komma upp i ultradistanser. Skador? Nej, aldrig. Fart? Nja, har väl velat - men nu är det maffe som gäller. Och jag har definitivt hängt på.

Bloggprat, pilatesbollar och vegansk finmiddag

Igår kom Cecilia upp till Stockholm och pratade i hop oss om det sista inför bloggen som snart ska flytta till ny plats och få ett nytt utseende. När det var gjort (och med en gigantisk kanelbullen i magen) så åkte vi till Friskis på Fridhemsplan och tog oss en tur i gymet. Åh vad det var kul med sällskap, precis så där som jag önskat. Man pratar en massa och hjälper varandra med olika övningar. Vi började med utfall med pilatesboll och här kommer äntligen en bild på denna övning:



Cecilia provade på denna och det gick galant, men hon fick efter inrådan från sin naprapat ta det lite lungt. Efter det gick vi på bendödaren lårcurl med pilatesboll:

Det blev också en massa andra övningar men jag besparar er de närmre detaljerna kring dem. Sedan hade vi social premiär i bloggsammanhang och gjorde något många andra bloggare verkar göra, nämligen träffar varandra. Så vi hade på premiärbal med Funrun och åt en massa god vegansk mat på Lao Wai (Tack för en trevlig middag, vi hoppas vi klarade vår premiärbal fint och inte pratade för mycket eller hade dåligt bordsskick).
Efter denna finmiddag rullade vi så sakteligen hem.

Maffeträning och mafferehab

Maffe är bra. Under min maffemil på lunchen i går blev pulsklockan och jag riktigt vän med varandra. Inga konstiga skutt på 213 eller 191. På kvällen var jag på ett mer än 75 minuter långt mördarpass på Friskis&Svettis. Alla kustjägarna var där. Svetten stänkte inte bara, den stank runt vissa (tvätta er under armarna, deo, ren tröja!!!). Stefan hade lagt till ett rätt långt springavsnitt alldeles i slutet och frågade medan vi stretchade vad vi tyckte om det. Man vill ju inte malla sig och säga att sex, sju minuters löpning hit eller dit inte spelade någon roll när man redan hade sprungit över milen.

I morse var jag hos naprapaten. Laserbehandling med mera av den djupa sätesmuskeln. Återbesök på tisdag. Lugna dagar fram tills dess, löd ordinationen. Maffeträning och mafferehab, dvs låta läkningen få ta den tid den behöver. Inte skynda. Jag reviderar mina målsättningar och stryker allt som har med att pressa tiden att göra tills vidare.

Galet trött och nöjd

Nu sitter jag här med ben som nästan gått av. Det var ett grymt jobbigt pass, kändes som ett motsvarande fartlekspass med TSM i somras. På gränsen till mjölksyrakänning ett par gånger. Men vad det är härligt att få ta ut sig så där rejält. De sista minutrarna fick man koncentrerar sig så där hårt som man gör när man har ett PB på känn i ett lopp. Förutom att det var ett väl planerat pass så spelades det också bra musik. Även detta pass inleddes med Miss Li. Undrar om hon vet att hon blivit en sån spinningfavorit? Förmodligen inte. Passet avslutades också med denna gamla Rammsteinslagdänga: Mycket hellre detta än speed metal.

I morgon kommer Cecilia till Stockholm. Då ska vi fixa till bloggen, träna, äta massor av mat och bloggdejta med andra löperskor.

Spare me the speed metal

Det blev ett pass spinning i förrgår. Jag cyklade inte tills jag var som tröttast, benen gick inte heller av. Passet var lite för lungt för att det skulle kunna bli så. Det började fint med två låtar av Miss Li men sen blev det en massa gammal hårdrock och speed metal på tempobitarna. Not my cup of tea. Om en timme är det dags igen, spinning och tjuvlyssning ska det bli.

En alldeles vanlig småtråkig tisdag

Arbete vid ett skrivbord hela dagen. Ingen maffe, ingen core, ingen intervallträning, ingenting. Man har blivit EN SOM VILL HÅLLA IGÅNG! Istället är man nummer 13 i en telefonkö, drömmer om en lägre siffra och småläser under tiden på nätet. Berglin, till exempel.

I morgon långlunch och långmaffe:) I solsken:)

Hur blir man gymkompis?

Åh vad jag skulle vilja ha en träningskompis på gymet. Någon som kan peppa en och som man själv kan peppa, någon att prata strunt med, någon som får i väg en de där dagarna som den stora tröttheten tagit över. Jag har ju en massa vänner men de som tränar bor någon annanstans i detta avlånga land. Var hittar jag en tränande vän med kort på Friskis? I dag skulle jag som tidigare sagts gå på spinning med min trevliga kollega S, men hon har en annalkande förkylning på gång och hoppar därför över. Men jag går dit.

I går biffade jag på gymet, en massa träning blev det, mer än vanligt. Jag är inte rädd för muskler. Men man hör* ofta tjejer i omklädningsrummet som undviker olika typer av träning för att de inte vill få för stora muskler. Jag tror aldrig att det kommer att bli något problem, jag har under mina 28 första år på denna jord inte ens varit i närheten av att få för stora muskler.


* Nu inser jag att jag berättar om en massa tjuvlyssnaden på gymet. Det är sånt man får göra när man inte har en gymkompis.

Maffe igen, nu med pulsklocka

Man kan väl inte ha 213 i puls efter femton meter? Även om man har varit på ett nervöst tandläkarbesök några timmar tidigare? Även om man har druckit kaffe på eftermiddagen och inte brukar göra det? Så spännande var ju inte den riktiga premiären, efter ett par genrep. Men, men, det var vad klockan visade, känslan sa något annat, och jag sprang omkring och undrade vad man ska tro på. Tekniken eller sig själv? Under tiden sprang jag allt långsammare och så småningom kom jag faktiskt ner till 132 en enda liten gång! Lite för mycket ändå enligt formeln i boken. 180-48-5=127. Snittpuls 141. Här finns alltså lite att slipa på.

Tanden, ni som undrar. Tänk att det finns professorer i rotfyllning. Och att en sån hittade min igenkalkade nerv, fast den låg på fel plats, alldeles i kanten av roten, och kunde rensa den med en nanosond. Det här är som att försöka borra sig igenom en tändsticka på längden, sa han. Då låg jag stilla. Not the right moment att spralla till det.

Hört på gymet idag

En kvinna, 60+, säger till sin skåpgranne, tjej ca 25: Vilken snygg röd väska du har! och precis samtidigt så stoppade hon in sin väska som var exakt likadan i sitt skåp. Tjejen ser detta men verkar inte märka kvinnans väska var på hon svarar: Tack... eh... och du är verkligen jättefin i silvergrått hår. Sedan blev båda helt tysta.

Slappt var det här

Jag tar ett frikort, använder min trumf eller bara säger pass. Det blir ingen spinning idag, jag tror inte ens att jag kommer komma i vanliga kläder. De randiga pyjamasbyxorna sitter fint. Hade en massa vänner på besök i går, vi länsade vårt godisförråd och spelade Nintendo Wii fram till 03:30. Det får nästan räknas som träning, efter ett par omgångar bowling, tennis och krocket så var jag varm i kläderna. Jag tänker helt enkelt att min vinst i sista omgången av bowlingen ger mig frikort från träning som säger "ligg kvar i soffan utan att passera träningen". I morgon är en ny dag, då är det andra regler som gäller.

Maffe igen, fortfarande på känn

Har precis varit ute en kort mafferunda på 5 km. Så gott som samma km-tid som i fredags. 6:39 i dag, 6:40 då. Inte helt ok på det gamla vanliga stället.

Saker jag borde göra:
Bålstabiliserande övningar
Sätta igång pulsklockan
Skura ugnen med såpa.

Har bara så svårt för att bestämma i vilken ordning.


Update: Bålstabilitet 15 min. Och pulsklockan är igång! Men den skitiga ugnen har fått ytterligare patina på grund av en veggelasagne som rann över. Två av tre saker på listan är gjorda. Konsten att prioritera ;)

Gymhoppan Malin

Jag maffar inte, möjligtvis när jag haltar fram med min arga fot för då går det banne mig inte snabbt. På gymet maffar jag inte heller, lite svårt att få till det i styrketräningen. Man kanske snarare biffar? Friskis i Stockholm har börjat med att man kan förboka pass på internet vilket får till följd att när jag i veckan kom på att jag borde gå på spinning igen för att inte låta konditionen förfalla så var alla pass jag kunde gå på fullbokade. Så först i morgon kan jag ta tag i det igen. Kl 17 ska jag cykla tills benen går av, eller ja tills jag är riktigt trött i alla fall. Sedan på tisdag tillsammans med S från jobbet

I går blev det biffning på gymet, samma övningar som sist* + triceps och bröst. Det ska bli spännande att se vad allt gymande kan göra för löpningen. Kanske kan jag få lite bättre hållning och än starkare ben som inte vill annat än springa i backar? Om inte annat så, smärt och smidig 2009.

*Knäböj på balansplatta, lårcurls med pilatesboll, utfall med pilatesboll, biceps ståendes på balansplatta, enarmsrodd med hantel, axlar samt två bålstabilitetsövningar.

Maffe, kaffe och jag

I går: Jag har planerat för att springa hem från jobbet. Låter den röda lampan utanför mitt rum på jobbet lysa och börjar byta om, upptäcker att jag inte hade fått några löpartights med mig... bara att byta tillbaka och ta bussen istället. Surt. Just då. Men inte sen! För väl hemma ger jag mig ut på en milrunda i en uppskattad maffe-takt (ingen pulsklocka har blivit fixad än). Vänster sida spökar lite, men för övrigt - i det här tempot kan man springa hur länge som helst!!? När jag är tio minuter hemifrån går jag in på Café Krogen och dricker kaffe och äter en våffla med grädde och hjortronsylt. Springer det sista och känner mig hur nöjd som helst.

Min km-tid blev 6:40. Är det en bra maffetid så här i inledningen när km-tiden ligger på minuten snabbare när jag försöker hålla inte max men skapligt tempo?

Pulsklockan, ja. I morgon.

Sugen på lite E 626?

Har ni läst boken Den hemlige kocken?Om inte, och känner att ni vill bli lite petigare med vad ni äter så läs den genast. Efter att ha slagit igen pärmarna så vill jag inte annat än att skörda min egen havre till gröten, göra min egen sojayoughurt och mala mitt eget mjöl till brödet. Min frukt- och gröntkonsumtion har också gått upp med ett par hundra procent. Ok, nu är det ju inte så att det går att undvika alla tillsatser i maten men det lär ju å andra sidan inte heller bli några problem att skära ner på den typen av maten efter denna bok, man blir helt enkelt inte sugen på det. I sluten av boken finns också en 1) Inköpsguide 2) Säsongsguide 3) Sverigeguide och en 4) E-guide, det sista en förteckning över de 316 livsmedels-tillsatser som är tillåtna i Sverige och resten av EU. Men den här i handen är det inte svårt att slå ett slag för att äta mer säsongsbetonad mat. Så gå genast till närmaste Bondens marknad och gör bönderna och din kropp lite gladare.

Vad ska jag göra?

Valet står mellan:
1. Springa hem från jobbet - kul.
2. Styrketräna efter jobbet - jag fylls med nej.

I går tog jag farväl av den antiinflammatoriska delen av rehab-planen. Benen spritter och vill ut och springa. I morgon ska det vara strålande sol, nollgradigt och nästan ingen vind. Bilen är på verkstan. Jag åker med en kompis till jobbet. Jag slutar till lunch. Jag kan ta löparkittet med mig. Mina andra kläder kan åka i en annans arbetskamrats bil hem. Jag springer från jobbet till verkstan och hämtar bilen!

Ok, något där inne i skinkan är inte alldeles på banan än. Men om jag springer långsamt? Startar mitt maffande, även om jag inte får igång pulsklockan. Om jag inte springer fortare än jag skulle kunna frakta en mugg Seven Eleven-kaffe?

Med tights i djungeln

Har haft en massa extra energi som snurrat runt i kroppen och som behövde komma ut. Satt hela dagen på jobbet och bara väntade på att få gå och träna. Man kan inte göra så mycket annat när man tränar själv än att se till att träna ordentligt och ta tag i alla snurrande tankar. Appropå killar i tights så slog det mig idag att allt fler gymkillar har börjat träna i tights, kanske är det någon modefluga på gång där (å jag är ju gymtjej i tights). Denna story is to be continued.

Idag blev det samma program som sist förutom att jag stod på balansplattan även när jag gjorde bicepsövningarna samt att jag lade till en ytterligare bålstabilitetsövning. Det är rena djungeln på gymet, man bara kastar sig mellan bollar, balansplattor och bänkar.

Hur hittade du hit?

Festliga sökord som genererat trafik till vår blogg är: dyka till botten i badhuset, tights (i oändligt många kombinationer) dissimulera ligger på andra plats över sökord (!). Någon undar över cliffhanger crosstrainer, är lite osäker på vad vi kunde bidra med där. I övrigt gillar jag sökningen astmablogg, och finns det en sådan? X antal personer har också sökt på killar i tights, ett ämne vi får återkomma till helt enkelt.

En dag framför kameran

Så här roligt har man som som Mittvaltjej.

Här avhandlar vi innehållet på det som ska bli den nya bloggen.

Hade fotografen bara hängt med så hade ni fått sett ett mycket bättre exempel på vår löpskolning.

Utflykt över länsgränsen

Den spartanska tågfrukosten är uppdukad, för nu bär det av till prinsessan på ärten ättens residens i Nyköping. Stora planer ska smidas för denna blogg.

Nya övningar

Ja då blev det gymet idag. För att få lite inspiration och mer kunskap om styrketräning har jag köpt Fitness magazine och i det senaste numret har de en grymt bra genomgång av styrkeövningar för ett tolveckorsprogram (uppdelat i nybörjare, medel och avancerat). Jag plockade ut några av dem och lade till dem till mitt tidigare ganska magra program. Två av övningarna ser ni på den suddiga bilden. Den övre gjorde jag ståendes på balansplatta för att även få till bålstabilitet. Den nedre var riktigt tung och kan nog kvala in till topp tre över de jobbigaste övningarna jag gjort, även här får man in bålen. Så sammanlagt blev det knäböj på balansplatta, lårcurls med pilatesboll, utfall med pilatesboll, biceps, enarmsrodd med hantel (även den från tidningen) och slutligen axlar. Samtliga gjordes 3x12 ggr. Känns bra att få till så många övningar utan inblandning av någon maskin. Nu börjar det likna något. Kanske kan jag bli stark som en björn framåt sommaren.

Årets bästa?

Förra året var mitt första hela kalenderår som löpare. Svårt att säga något kort om så många dagar i spåret, men en av de bästa löparturerna var nog de i Karlsruhe Slottspark och den utanför Basel under midsommarhelgen . Den i Basel gav en sån där känsla av att man skulle ha orkat hur mycket som helst trots att det var tidig morgon och noll frukost i magen. Jag och A tog bussen till norra Basel och steg av på den lite roliga gatan Fasanenstrasse. Löpturen började sedan först genom en djurpark (!) så där fick vi pricka av Festliga Djur på Löptur, sedan gick turen vidare längs med en flod på ena sidan och skog och fält omväxlande på andra sidan. När vi kommit allt för långt ut på landet bestämde vi oss för att vända tillbaka och sprang över till andra sidan floden. Helt plötsligt är vi inne i en by och där går också gränsen till Tyskland. Således har jag också passerat min första tullkontroll springades iförd löparkläder. Inte ett ord svenska knystade vi då det är passkontroll för alla utom tyskar/schweizare mellan Tyskland och Schweiz (första och kanske sista gången som jag gör mitt yttersta för att verka tysk). På tillbaka vägen är vi ute i terräng, närmare bestämt fält och åkerterräng (en underskattad terräng).
Sedan åter till Fasanenstrasse och vägen hemåt. På denna löptur hade jag på mig gratsitröjan som man fick på sommarens TSM-träning och den är väl typ orange. Precis samma dag som vi sprang så spelade Holland (som alltid spelar i orange) kvartsfinal i Fotbolls-em i just Basel. Så när vi kommer tillbaka har staden invaderats av ca 100.000 holländare klädda i orange, vilket gör att jag blir mycket populär när jag kommer springades i min tröja. Aldrig har så många hejjat på mig och skrikit åt mig under en löptur som denna.

Rehab: Dag 1 och 2

Dag 1 (dvs i går): Stretchade sätesmuskeln enligt råd från naprapaten.

Dag 2: Mer ont än i går! Stretchar jag fel? Ska jag stretcha? Jag reviderar rehabplanen på eget bevåg; Ipren och vanlig vardagsrörelse några dagar framåt. Jag är hundra mil från att känna mig i den minsta form. Huden runt näsan kräver en heltäckande foundation efter allt snytande i vanligt hushållspapper. Varför är jag inte en sådan som Har Mjuka Pappernäsdukar I En Låda Om Man Blir Förkyld? När jag tittar mig i spegeln är jag blek blek blek. Den enda färg jag ser (förutom det rödfrasiga runt näsan) sitter på tänderna.

Ok. Det är nu man plockar fram råden från Murakamis bok "What I talk about when I talk about running": Man bestämmer sig. Man kämpar mot de egna begränsningarna.

Men hallå - hur mycket stryk kan man ta av löpning?

Jag red när jag var barn och tonåring. Så gott som varenda dag, i flera år. Tre gånger skadade jag mig, ordentligt. Jag vet precis när det hände:
1) när jag hoppade
2) när jag hoppade
3) när Banjo Boy stegrade sig, gick runt och jag hamnade underst.

Jag:
1) bröt armen
2) bröt armen
3) spräckte hakan och tejpade ihop den själv, eftersom jag var ensam i stallet när det hände.
Rejäla skador som jag kan klocka; DÅ hände det.

Malins brutna arm tidigare i år är av den sorten som mina ridskador (och den bröt hon ju faktiskt inte under en löptur, utan på väg till/från tunnelbanan, gående). Resten av alla våra skador (inte så få!) har uppstått utan någon som helst dramatik. Man reser sig upp efter en stunds avslappning på Friskis&Svettis (där man ju också springer, lite i alla fall) - och kan inte stödja på foten. Man är ute och småspringer en kortis - och det säger AJ! i en annan fot. Man får ont i sitt bäcken. Man sover i en för hård säng efter en en mil i långsam mak och då skriker det i höften (jag börjar tro att jag är släkt med prinsessan på ärten i rakt nedstigande led). Det är inte händelser som någon redigerare skulle göra en bra etta på, inte ens på Aftonbladet eller Expressen.

Läser man på lite olika bloggar så inser man att det är många som blir skadade på det här lite odramatiska sättet under sin löpträning. Man får ont i sin sätesmuskel. Man får löparknä. Benhinnorna värker. På Jogg.se finns det 769 ämnen under rubriken Skador, Sjukdom & Rehab. Rubriken Träning (avancerad) samlar bara 305 rubriker. Är det inte något som inte stämmer??? Vad gör vi för fel? Vad gör JAG för fel?

Jossans träningsblogg är ett lysande undantag. Här beskrivs en utveckling som går i takt med kroppens förmåga. Det går inte snabbast, men det går stadigt framåt. Utan skador. Det måste väl vara det som räknas - i längden?

Funrun ställde häromdagen en fråga på sin blogg: Vad ska du göra under året? Jag har tänkt ut mitt svar, gällande löpningen:
- jag ska rehabilitera min vänstersida
- jag ska springa milen på 55 minuter
- jag ska springa halvmaran i tempot 6 min per km och må bra, allt som eventuellt blir snabbare än så är GULDMEDALJ
- jag ska springa längre än jag har gjort någonsin.

Bara jag slipper snyta mig ska jag sätta igång. Hur många dagar varar en förkylning? Jag brukar aldrig vara sjuk. Ok, rehab startar jag med redan nu.

Back in life

Uppe ur tv-soffan, tillbaka från knäckfrosseriet och åter på svensk mark. Det var bara att ta tag i träningen. Med det gjort så är också årets första 5 km avklarade i 5:36 tempo. Det funkade bra fram till den 4:e km då small det till i foten och nu är jag tillbaka till ruta ett känns det som, har inte kunnat springa ordentligt sedan november. I mitten på december gick jag till en läkare som är ortoped och han gissade på stressfraktur, men röntgen visade ingenting. Då blev ordinationen att smörja in foten med antiinflammatorisk gel och vila. Visst det har ju blivit lite bättre men jag kan ju uppenbarligen inte springa. Känns rätt så tröstlöst nu. Så det blir väl inte så mycket löparbloggande framöver, ni får helt enkelt ta del av mina gympass.

Tänk vad smidigt det hade varit med en sån där bokblogg, kanske en "hej det här är mitt hus, mina osnutna ungar och mitt jobb blogg" eller bara en den där man bara tar en massa ställning för saker som säkert upprör vissa men känns så självklara när man själv läser dem. De är liksom inte lika dagsformsberoende, jovisst man ska ju ha inspiration till att skriva bra saker (vilket alla tre ovan lyckas alldeles utmärkt med) men en ond fot eller en arg höft sätter inte stopp för bloggens huvudtema. Så när jag lessnar på att skriva om tunga pass i gymmet kanske det dyker upp ett inlägg som handlar om mina osnutna böcker (jag har ju inte barn) eller om saker som är så självklara att de behöver sägas igen. I morgon tänkte jag exempelvis bjuda på lite tankar om året som gått och om året som komma skall. Det mest osnutna där får väl bli en historia om misslyckade löparsnytningar.

Nytt år, nya tag

Kom hem i går efter att ha varit en vecka i Barcelona. När vi gick ner för landning på Skavsta såg vi hur isarna hade lagt sig både på sjöarna och på flera av de närmsta havsfjärdarna. Här och var syntes människor som var ute och åkte långfärdsskridskor. Vackert! Tänkte ett tag att jag skulle skynda mig ut på Stadsfjärden innan solen försvann - häftigt att gå på La Rambla och åka skridskor alldeles hemmavid på en och samma dag - men så blev det inte. Och i morse vaknade jag med världens halsont... Te på ingefära och bara en långsam promenad längs med vattnet istället för en dag på havet:( Linn fick låna mina pjäxor&skridskor, Johannes skrapade ihop lite av varje till sig från förråden, och så gav de sig ut på en tur. Förra vintern blev det ingen åkning alls eftersom isarna inte låg, så det ska bli spännande att se så småningom om löpningen har inneburit något för skridskoåkningen. Lite starkare borde jag väl ha blivit i benen???

Barcelona, ja. Jag hade packat ner massor av löparkläder för att springa i behaglig, spansk vintervärme. 15 grader och sol hade jag tänkt mig, som det var för två år sedan när jag också var i Spanien över julen. I år regnade det och blåste kallt de flesta av dagarna. Typiskt göteborgsväder och inte vad jag hade beställt. Och min sorgliga vänstersida krånglade. På juldagen sken i alla fall solen och vi hann med både familjepromenad (hur hann alla barn bli så här stora??? så snabbt???) och en mil i löpardojorna längs med vattnet. Den milen gick hur bra som helst. Visst, lite stum i låret efter sju, åtta km, drack en kopp kaffe och avrundade med att springa hem. Inga problem. Dagen efter kändes det lite i höften. Natten därpå var det som att ha tandvärk i hela vänstra benet/låret/höften. Och sedan fortsatte det så. Värre på nätterna än på dagarna. Jag gick en hel del, men sprang inget mer. Sov på en mix av Alvedon/Ipren, fyllde på framåt småtimmarna. Sov och sov... det gick rätt dåligt att sova...

Naprapaten hittar inget fel på höften (alltså skelettet, eller hur jag ska uttrycka det). Säger att jag ska stretcha min sätesmuskel ordentligt. Men jag tycker att det onda sitter fram också. Det får bli ett nytt besök hos naprapaten, och vad jag hoppas att det ska rätta till sig! Inte minst efter att ha läst om årets sista långpass bl a här.

För ska jag ha några (löp)önskningar för året som kommer, är det att kunna springa långt. Vara på utflykt med enbart kroppen som medel för att ta sig fram. Långt och länge. Lite snabbare, ok, men det är nog mindre viktigt. Om jag måste välja. Eller hänger det ihop?

Det kändes spänstigare än det ser ut.

Åker man till Barcelona går det annars (utan ond höft) utmärkt att kombinera storstadsliv med löpning. Det var många människor som var ute och sprang. Norrut, längs med havet, kan man springa på en strandpromenad helt utan biltrafik. Jag var i två av stadens parker, Parc Grüell och Montjuïc, båda med ordentliga backar, och båda med en hel del löpare. Men, som sagt, så mycket löpning blev det inte. Och inte mat heller - frukosten blev senare och senare för var dag som gick, och sen blev det bara ett mål till. Sånt slarv har inte jag råd med, blev av med två kilo på veckan som gick. Annars var det lätt att äta gott och mycket på den vegetariska restaurangen Organic. Riktig vegetarisk mat, inte bara något "utan kött".