Söndagstur på löpbandet

Här uppmärksammar vi söndag mitt i veckan med ett gymbesök. A gick till sitt gym och jag till mitt gym, ja eller våra gym är väl att ta i, snarare de som vi betalar en massa till för att komma i god form. Jag har ju inte tränat något på två veckor och än mindre sprungit något de senaste sex veckorna, men nu blev det ändring på det. Lindade den ömma högerfoten och värmde upp på löpbandet. Ville inte utmana allt för mycket så jag sprang bara 3 km i sakta mak och det funkade fint, lämnade med andra ord gasellfasonerna hemma.

Varje gång som jag har tvingats till uppehåll i löpningen och sedan börjat springa igen så har jag känt att det är så rätt, lätt och kul att springa. Det är ju den bästa formen av träningsfokusnörderi. Men åter till dagens träning som avslutades med styrka. Det blev bröst, axlar, biceps, triceps, fram-och baksida lår samt utfalls med pilatesboll. Sammanlagt blev det 50 minuters träning. Kanske kan det bli en tur i London trots allt.

God jul!

Astman viner fortfarande som nordanvinden i mina lungor. Jag hade hoppats på en löpartur i London nu till helgen, men kanske får jag hålla mig till stilla promenad och trevliga middagar. Vi är ju inte så knussliga med maten här på bloggen. Personligen så har jag ätardag varje dag, ni vet, äta bör man annars dör man.

I närheten av det hotell som ska bo på finns det ett trevligt frukostställe som brukar ha en rolig
skylt ute, på den står det skrivet: Healthy breakfast, vilket verkar innebära att saker är tillagade med olivolja i stället för margarin och att de grillar istället för att steka. Men nu är väl det med svenska mått mätt kanske inte grillad mat det man rekommenderar till frukost.


Blir svårt att få till en julbild i löparanda när jag inte springer så mycket, så jag bjuder helt enkelt på just en frukostbild i från London. GodJul!

I all hast...

...så vill jag bara säga att jag inte fick det minsta ont efter gårdagens 10 km. Att jag var hos naprapaten i dag och fick behandling. Att nästa löprunda blir i Barcelona.

Löpningen mellan två besök hos naprapaten

Torsdag: hos naprapaten; undersökning och behandling
Fredag: 5 km, lugn runda
Söndag: 5 km terräng, 30:22
Måndag: 10 km, lugn runda, men motvind
Tisdag (dvs i morgon): återbesök hos naprapaten.

Efter torsdagens behandling var jag, som jag redan har skrivit, ÖM!!! Under fredagen lättade det och det gick bra att springa, även om jag kände av muskeln långt inne i skinkan. Söndagens 5 km i backe upp backe ner gick helt utan problem. I dag kände jag av skinkmuskeln på nytt, och ut på utsidan av höften. Stretchade rumpa och lår efter 7 km och sedan gick det bättre hela vägen hem. Efteråt har jag inte haft ont. Ville gärna ha sprungit en mil (minst) i sträck inför återbesöket, för att ha lite att säga om hur det hade gått. Ska bli intressant att få naprapatens synpunkter på hur hon tycker att kroppen känns i morgon. Rapport kommer.

Kroppen krånglar, fortsättningen

I torsdags var jag hos naprapaten och fick min vänstra höft undersökt och behandlad. Det är inga slemsäckar som är inflammerade på nytt (trodde jag inte heller). Det är faktiskt inget fel på själva höften. Mitt knä är ok. Men djupt inne i skinkan är det ÖMT och ANSTRÄNGT efter en kompensatorisk gärning av höften sedan foten var halt: höften gjorde vad den kunde för att kroppen skulle fungera, men sen blev det istället en överansträngning där. Behandling igen om en vecka. I torsdags kväll och i går var skinkan öm som om jag hade trillat ner från ett träd och landat på den. I går eftermiddag, ett dygn efter behandlingen, provsprang jag en halvmil, det gick bra. Och i dag känner jag mig bättre. I morgon hoppas jag att det går ännu lite bättre. Och längre.

Jag hostar, alltså tränar jag

I somras fick jag veta att jag har ansträngning- och förkylningsastma. Så nu i sviterna av förra veckans sjukdom har jag fått en massa hosta. Jag hostar så mycket att jag numer har träningsvärk i mellangärdet och magen. Min undran är då, om jag nu får träningsvärk så kanske jag kan lägga till all hosta som bål- och stabilitetsträning? Ja det får väl nästa räknas som styrketräning i intervall.

Vad tycker du?

Med anledning av Cecilias inlägg här nedanför så har det kommit en ny fråga till höger. Rösta genast, och om du inte kan välja svar nu så har fram till 13:23 på julafton att välja. Du hinner med andra ord med att både rösta och se Kalle Anka.

Är du rädd för mörkret?

För ett tag sedan läste jag en tråd på jogg.se där många kvinnliga löpare skrev om sin rädsla för att vara ute och springa när det är mörkt. Dagens nummer av SvD Näringsliv (sista sidan) har rubriken "Varför en social sajt för joggare?". "Därför", svarar Heidi Harman som har grundat Run Along, "jag gillar att springa men vågar tyvärr inte när det är mörkt". Sajten ska hjälpa folk att få löpkompisar så att man slipper att springa på egen hand, men också för att löpningen verkligen ska bli av. Har man bestämt träff med någon är det svårare att ställa in. Heidi Harman säger att hon hoppas att hon ska få kvinnor över hela världen att gå eller springa tillsammans. Sajten startar inte förrän i vår, men den som vill bli testpilot kan anmäla sig redan nu.

Själv är jag sällan rädd för mörker. Jag har två km cykelväg längs med vattnet utan bebyggelse, det sista innan jag kommer hem. Det är nästan alltid den sträcka jag jag inleder och avslutar mina löprundor med, eller som jag cyklar när jag ska till/från Friskis&Svettis. En kväll som denna; några ynka plusgrader, småregnigt... nej, jag är inte rädd. Faktiskt kan jag vara mer rädd en mycket sen och ljummen junikväll när jag är klädd i klänning och bara ben, än i fullständig löparutrustning i decembermörkret.

Det finns platser jag inte känner mig trygg på i mörker. Alltför sent vill jag inte vara ute och vandra ensam. Och skulle det hända mig något - jag är övertygad om att det skulle begränsa mig och min rörelsefrihet för en kortare eller längre tid framöver. Tyvärr. Visst borde ingen behöva vara rädd?

Men hm,hm. Verkar inte timingen lite fel för den här Run Along-grejen? Start i vår? Det är nu det är mörkt.

Kroppen krånglar

Men först något roligt: I dag för 23 år sedan föddes Salli Antonia. Grattis på födelsedagen från mamma! Tänk att tre och ett halvt kilo har blivit ett muskelpaket som sköter om 20 hästar och lite till!





Mindre kul: Vänster höft protesterar igen. Högljutt, till och med, sedan några dagar. Sätesmuskeln har lagt sig i, den också. Även framsidan av låret är stelt. Så var det väl inte i somras, innan en cortisonspruta gjorde slut på det onda? På torsdag ska jag bli undersökt. Av en kiropraktor som kan idrottsskador och som själv är löpare. Senior på elitnivå. Kvinna. Det borde väl vara mittiprick. Frågan är: Ska jag ösa på och komma dit som ett vrak eller vila dessa dagar, låta symtomen klinga av? Kroppen säger ju tydligt NEJ när jag tar i , men är det till någon nytta att den visar sig från sin sämsta sida när jag blir undersökt? Eller förvärrar jag bara?

Det är ju dags att starta träningen inför 2009 års halvmaror! Grrrrrrrrr...

Update: Bålstabilitet 15 minuter. Dagens träning. I dag blir det inte mer än så.

Tillbaka från febern

Nu är jag tillbaka på banan om än lite snorigare än vanligt. Har en hektisk vecka framför mig så det blir nog inget tränat innan torsdagen. Det är riktigt kul att fått en ny kollega som tycker att det är roligt att träna, det blir så lätt att komma i väg och få sällskap när man har samma arbetstider. Så på torsdag har vi bokat in ett spinningpass igen, kanske kan det inledas med lite styrka i bland killarna med små linnen?

Om konsten att springa och skriva

För ett par dagar sedan skickade en god vän, Monika H, mig en par sidor ur senaste numret av Axess (nr 9/2008). Det var en recension av Haruki Murakamis bok "What I talk about when I talk about running". Jag har läst boken, och senast jag träffade Monika pratade vi om den. Hon springer inte, men är bokmänniska till 100%. Vi lärde känna varandra när jag skrev två böcker som finns utgivna på Rädda Barnens förlag. Monika var redaktör båda gångerna, tack och lov. Det är alltid skönt att känna att man är i goda händer.

Jag tycker om Murakamis bok. Hans böcker säljer världen över, och i alla fall Dagens Nyheter hade med honom som en kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Han har sprungit dagligen under många, många år, och han har genomfört ett stort antal marathon världen över. Löpningen och skrivandet är sedan länge de fundament som hans liv och vardag vilar på. Länge sprang han för att gång på gång komma i mål på allt snabbare sluttid. Men Murakami är född 1949 och fyller alltså 60 nästa år. I slutet av sin bok tänker han kring det faktum att han inte längre befinner sig i en fas, vare sig i livet eller beträffande löpningen, då allt bättre sluttider kan bära hans motivation.

Mina böcker säljer ett par hundra exemplar om året. Min royalty brukar ligga mellan 2000 och 3000 kronor. Jag har ganska nyligen börjat med löpning. Jag har aldrig sprungit ett marathon. I dag kortade jag ner milrundan till hälften för jag kände hur det spände i vänster sätesmuskel. Tidigare i år kraschade ett bokprojekt. Det är inte bara ett halvt jordklot som skiljer mig från Murakami. Ändå får jag mer styrfart av att läsa "What I talk about..." än av det mesta runt omkring mig. Och jag håller med om, som recensenten förmedlar från Murakamis bok, att löpträning och skrivande handlar om att bestämma sig, att kämpa mot de egna begränsningarna.

Läs boken, säger jag. Och håll koll på Axess hemsida, för har du tur kan du kanske hitta recensionen där så småningom. Själv tänker jag fortsätta att springa. Och skriva. Som jag kan.

Tänk vad roligt jag ska ha det

De senaste dagarna har spenderats i en feberdimma och det har med andra ord inte blivit något tränat. Men surfat runt på all världens bloggar har jag, och bland annat läste jag något riktigt intressant hos Fredrika. Att helt enkelt fokusera på att träningen är minst lika intressant och viktigt som de stora målen, och det är den ju, men jag måste nog bli påmind om det ibland. Det är ju all träning som gör att det blir så roligt när man väl klarar sina mål. Så efter nyår när nästa strukturerade löpsäsong drar i gång ska jag ha följande som träningsmotto:


Ska också tillägga att det är min syster som lite hastigt broderat denna till mig när hon fick höra att jag gillade det och gärna skulle vilja ha en sådan väggbonad.

En kväll på badhuset

Eftersom jag har bestämt mig för att vara allround i min träning bredvid löpningen blev det 40 längder bröstsim i badhusets bassäng i går. 1000 meter. 1 km. Lite mer än 30 minuter. Jag blev trött i axlarna. Betyder det att jag tränade dem? I resten av kroppen kändes noll och ingenting.

När jag var barn fanns inte mycket som jag tyckte sämre om än simundervisningen i skolans regi. Buss till badhuset, byta om, tvingas ner i det kalla vattnet, simma, simma, dykträning (alla kan försöka!), in i duschen, på med kläder på halvblöt kropp, strumpbyxor som snodde sig och alltid något som blev glömt. Varför skulle vattnet vara så kallt? Varför hade just jag glasögon som immade igen eller stänktes ner så att jag inte såg? Och vem kom på att alla skulle lära sig att dyka? Det gjorde inte jag. Kan fortfarande inte. Och jag är fortfarande lite rädd för badhuspersonalen, ända sedan den gången då jag försökte köpa ett simborgarmärke utan att ha simmat 200 meter. Lögnen lyste i pannan på mig, och den bastanta tanten vägrade att låta mig köpa ett märke om hon inte fick se mig simma. Jag skämdes över min lögn ända tills jag långt senare som vuxen lärde mig, att om man är nio år kan det vara svårt att skilja på vad man har gjort och vad man tänkte att man skulle göra. Värre om jag som vuxen skulle försöka fuska till mig ett simborgarmärke. Eller om ni kommer på mig med att försöka gena bort några km på nästa års Göteborgsvarv för att komma i mål under två timmar. Då är det allvarligt. Nioåringen tänkte verkligen att hon skulle simma, men så...

Badhusbesök är fortfarande inte riktigt min grej. Men bättre nu än då. Och har inte vattnet blivit varmare i bassängerna?

Dagens löpning blev ett 5 km pass i snöglopp, mörker och halka här och var. Tog tiden och klockan stannade på 28:15, det vill säga 5:38 per km. Helt ok.

ps: en undran med anledning av min come-back i badhuset: Raka sig, ok - men var som helst (på kroppen) var som helst (i de gemensamma duscharna)?

Vill ni se mig i dagens underställ?

Vissa typer av bloggar verkar vara lättare än andra att uppdatera. Åsiktsbloggar med politisk innehåll måste väl tillhöra de lättaste, skvallerbloggar kommer väl gissningsvis på en andra plats. Modebloggar, fota dig själv och du har inlägget klart. Löparbloggar är gissningsvis lättare att underhålla den delen av året som det inte blir mörkt vid 15-snåret, snöar, blåser, töar och isar. Ja om man nu inte lägger någon av ovanstående bloggaspekter på temat, det vill säga yttrar sig politiskt om löpning, fotar sig själv i dagens underställ samt tipsar om vinterns måste-ha-mössa varje vecka eller skvallrar om löpning " Har ni hört att en tjej hade gröna tights på TSM i söndags, ja ni vet hon som är ihop med en kille som inte springer".

Det är riktigt kul att blogga om löpning och läsa andras bloggar om detsamma, därför känns det extra svårt att överhuvudtaget få till en text som är spännande om att gå på gymet och bekanta sig med de fria vikterna. Någon gång ska jag göra ett försök. I går blev det 10 minuters rodd sedan fria vikter för axlar, biceps, triceps och bröst. Köade till maskinerna för fram- och baksida lår och avslutade det hela med bålstabilitet. Summan av gårdagens träningskalas blev: 45 minuter!

Jogga är populärt

Ovanstående bröd var helt klart populärast på dagens lunchställe. Om det beror på namnet eller på smaken förtäljde inte denna nästan tomma brödkorg.

Min oraka rygg del II

Äntligen hade jag lärt mig mitt core-pass. Ledaren Marie gjorde likadant varenda måndag. I kväll var inte Marie där, utan någon annan som såg ungefär likadan ut. Sedan var det inte mer som var lika. Nya rörelser rakt igenom. Plankan var utbytt mot...hunden nånting, och jag måste ha jordens längsta överarmar. Jag kommer inte ner. Lodrätt blir det inte. Det är i den enda ställning min överkropp ser biffig ut. Jag tränar vidare.

Gårdagens löpning lämnade inga spår i kroppen, skönt - alltså spår i form av värk eller liknande. Det gjorde dagens arbete, lämnade spår i skallen. Socialtjänst i åtstramningstider är mission impossible. Kommunen ska spara pengar. Socialtjänstlagen är den samma. Vad ska man fylla glappet med?

Sugna på årets julklapp?

Tillsammans har jag och A vår familj spridd över stora delar av Sverige. Detta innebär att vid högtider som kristu födelse får man helt enkelt fira det lite pö om pö. Så i helgen var det premiär för all den där maten som vi förknippar med starten av vår tideräkning. Vi kalasade på julmat och delade ut julklappar. I ett av paketen till mig låg detta:

Jag hade sedan tidigare underdelen i från Crafts Pro Zero serie. Nu är bara kruxet att jag inte kan springa så någon närkontakt med kylan blir det inte på ett tag. Men det känns bra att det kompletta understället ligger i garderoben och väntar. Jag är också mycket tacksam för att jag hittills inte fått denna variant av årets julklapp.

En god vana...

...tror jag att det börjar bli, och inte alls oöverkomligt längre, att få ihop runt 15 km på ett löppass.

I går var det dags igen. Gav mig iväg hemifrån och sprang ett par km innan jag mötte Sigrid, och sedan gjorde vi sällskap det mesta av rundan. Perfekt väder - några plusgrader och vindstilla. Vi fick till och med en och annan glimt av en himmel som var blå. För första gången på ett bra tag sneglade jag på klockan, och med paus på fem minuter bortdragen (dricka och prat med en kompis på vägen) blev det en km-tid på 6:00, vilket är helt ok för mig när jag springer över milen.

Orken finns där, men jag ligger hela nära att överanstränga vänster höft/ben, eller vad det nu är som händer. I går stretchade jag noggrannare än vanligt och tycker att det gjorde nytta. Så fort jag blir lite bättre, slarvar jag med stretchen/stabilitetsövningar. Dumt, men det hjälper inte att konstatera bara, bättring krävs. Jag vill kunna vara ute och springa långt och länge! Inte minst i Portugal vecka 10, som nu är bokad. Kolla här om du är intresserad av Springtimes löparresor till Monte Gordo.

Tjejen i löparskor

Idag var jag "tjejen med jazzbyxan" eller "killen med surfshorts" i spinningvärlden. Jag var "tjejen med löparskor" (och hur kan det vara fel tänker jag), för av ca 25 deltagare var vi bara 3 stycken som inte hade cykelskor. Så därför tog jag i extra hårt så att åtminstone någon annan kunde känna sig slagen av "tjejen i löparskor".

Idag var det en riktigt bra ledare, en man i gissningsvis 50-års åldern som såg ut att inte ha gjort annat än att cyklat i sitt liv. Han fokuserade mycket på intervaller och hög kandens, så det kändes som ett perfekt pass för oss som normalt sliter löparskorna mot asfalt och grus. Jag är inte ännu så biten att jag vill köpa skor för detta, jag får väl helt enkelt fortsätta på inslagen taktik och tillhöra de odd one´s.

Nä man dör inte

Började gårdagens träning med styrka för axlar, bröst och överarmar, sedan två bålstabilitetsövningar. När dessa var avklarade blev det ett nytt spinningpass. Att börja med spinning är ungefär som att börja springa, dvs. sjukt jobbigt. Den enda skillnaden är att jag numer vet att jag orkar mer än vad jag tror och att jag inte dör av det. Detta pass var både svettigt och otroligt jobbigt. Hade mjölksyrakänningar redan efter halva passet och fick ta det lite lugnare under den andra halvan. 50 minuters spinning senare stapplade jag ner till mattrummet (låter som kuddrummet, men nej) och stretchade ut rejält, framförallt höftböjaren som kändes några centimeter kortare.

Rösta!!!

Med anledning av vårt ordklyveri här nedanför undrar vi vad du tycker. Rösta i vår premiäromröstning till höger. Genast!

Språkrådets Frågelåda!

En riktig vän när man behöver den som mest, denna Frågelåda! Att den är det när man sitter och filar på en artikel eller utredning det vet jag sedan länge - men nu behövs den även här. Jag läste Malins undran angående spinning: Hur ska man säga - jag har varit och...???

Ja, hur ska vi säga, efter våra spinningpass. Så här säger man på Språkrådet:

Fråga: Hur tycker ni man ska göra om man vill använda spinna till spinning (som motion). Hur böjs det?
Svar: Eftersom det redan finns ett verb spinna med stark böjning (spinna, spann, spunnit), så är det naturligt att använda den böjningen vid den nya betydelsen. Det finns belägg på svag böjning (spinna, spinnade, spinnat). Detta är inte så konstigt, eftersom nybildade verb brukar böjas så. Bäst är dock att böja spinna på samma sätt i alla betydelser och inte skilja ut denna betydelse av verbet spinna från de andra.

"Jag har varit och spunnit i dag." Kan bli komplicerat om man är bland får och kardor och sånt. "Jag har spinnat i dag." Tja, kanske inte läge för missförstånd, utan mest obegripligt. Vad säger ni, som går på spinning (väljer jag, för säkerhets skull)?

Nu ska jag fundera på träningsupplägg. Ska kolla Malins tips.

Träningsgrammatik

Nu när jag har varit på spinning så undrar jag hur man böjer spinning i imperfekt. Säger man jag spann, jag har spunnit eller måste man helt enkelt använda sig av har varit?

Jag sjunger alternativträningens lov

Orka mera Anna sticker ut hakan och ska inte följa samma marathonprogram som resten av Sverige. Jag gillar absolut den delen som innebär att man också ska få in två träningsdagar i veckan som inte är löpning. Var det det som du efterlyste Cecilia? Anna tipsar också om boken Run less, run faster. Ska kika lite i den tror jag.

Löpning är för mig just nu inte annat än en avlägsen dröm. Efter spinningen i förrgår var jag dock så där härligt löpartrött efteråt så jag ska nog testa det idag igen. Det som var lite småklurigt med spinning var den här biten med att cykla i takt med musiken. När jag springer så springer jag, men med detta blir det ett moment till. Det kallas väl taktkänsla. Jag får se om jag kan rota fram mina gamla takter från tiden som slagverksstudent på Degerfors musikskola.

Mysko, mysko

När jag kör bil hem från mitt jobb är vägen alldeles platt. Som en frusen älv. Bara vid SAAB är det ett par gupp, om man inte sitter i andra tankar. När jag som jag gjorde i dag, springer från jobbet och hem, är det mer eller mindre uppförsbacke mellan Oxelösund och Nyköping???

Det gick lätt att springa den första milen och lite till. Eftersom det fortfarande är funrun som gäller vet jag inte hur fort det gick (lite sneglade jag på klockan ;), ok). Vid ICA Arnö pausade jag, gick in och köpte en banan. Nästa mysterium: Hur kan det bli så mörkt och kallt på bara några minuter??? Och det där snabba och lätta - borta??? Segade hem den sista halvmilen och frös för första gången på mycket länge under en löptur.

Under hela året, mer eller mindre, har min vänstra sida krånglat. I dag uppförde den sig som rena kursettan och istället började högra sätesmuskeln bråka. Men inte förrrän på slutet, och nu är det lugnt i hela kroppen. Den kanske ville påminna mig om vad som är så lätt för mig att glömma: Att träna styrka. Jag har ingen stark kropp som står pall för vilka km-ryck som helst. Så vill jag kunna springa längre, måste jag lägga till annat än ren löpträning. Hm, hm. Jag tror jag måste söka lite kunskap. Tips?

Vilovecka, nästan

I morgon är det onsdag. Då blir det löpning hem från jobbet. Eftersom det är mer än 15 km (en halv...) blir det per definition ett av mina långpass.
Annars har det inte blivit mycket gjort den senaste veckan. Sprang intervaller förra onsdagen, körde hårt på ett kul golvgympa-pass i fredags. I lördags gav jag mig iväg till Göteborg och där var det totalt fritt från allt över nivån långpromenad.

Återkommer i morgon, om både långpasset och annat. (Vilken cliffhanger.)

Gymmusik del 100

I dag var det för Malin, 28 år gammal, spinningpremiär. Hade laddat i en vecka med min kollega S som ville ge spinning en ny chans (jag tror hon hade två tidigare pass i bagaget). Vi kom dit, frågade hej vilt om hur allt på cykeln skulle ställas in, och började sedan cykla. Det var absolut inte det jobbigaste jag gjort i mitt liv, men väl det svettigaste. Det närmsta jag kommer i svettgrad (är det ett ord?) är nog ett besök i ett turkiskt hammam. 50 minuter svischade förbi ganska snabbt och det kommer att bli fler gånger. Det här är helt perfekt som konditionssubstitut så länge jag inte kommer överens med min fot. Kändes som att ha gjort ett intervallpass på Sundbybergs IP.

Något om passet? Jag kan ju inte alla flaschiga spinningtermer men på ett ungefär så var det uppvärmning, upp och stå, stå lite längre bak, sitt, stå långt bak (halka inte med händerna på styret), sitt... Ja ni ser varåt det barkar om jag skulle skriva om hela passet. Det roliga var att mitt i så kom det ett lugnare parti och då spelade den låt som var med på den absolut första skiva jag köpte som barn, Banankontakt med Electric banana band. Det var inte i går jag hörde den.

Dagsformen

Läget är idag som följande:

1. Träningsvärk i axlar och rygg. Det känns bra, förutom att öva in ett fint löpsteg till våren kanske jag också kan få lite bättre hållning så att man slipper skämmas över alla läskiga foton som tas och sedan läggs ut till allmän beskådan på ex. Photomotion. Sen blir man stark också, det är inte fy skam.

2. Starka ben. Löpning ger verkligen starka ben, har aldrig tidigare klarat så många kilo som nu på benstyrkeövningar. Starkare ska de bli!

3. Öm fot. Stukningarna har lämnat små spår som sätter hinder för det där fina neutrala
löpteget.




I veckan som kommer ska jag testa ett spinningpass på tisdag, köra ett pass Core Bosu samt trängas lite ytterligare bland de fria vikterna minst två gånger.

Då blev det löpning igen

Nu har jag tröttnat rejält på crosstrainern och värmde, trots min ömma fot, upp på löpbandet. Fyra km i 5:40 tempo blev det innan foten sa i från för mycket. Åh det är ju så kul att springa, längtar till vår och sommar, långa löpturer utan 10 kilo extra kläder utomhus, nervositeten inför ett lopp och den där ofantliga hungern som tränger sig på efter ett bra pass. I väntan på det fortsätter jag med stärkande och uppbyggande träning.

Idag blev det som sagt, 4 km uppvärming på löpband och sedan trängdes jag med killarna runt de fria vikterna. Det blev bröst, armar och axlar, 3x12 reps på varje övning. Nästa grej blev 3 mattövningar för bålstabilitet och utfall med pilatesboll, 3x10 reps per ben. Avslutningsvis begav jag mig mot roddmaskinerna och gav allt jag hade, och det gav resultat. 2,1 km på 10 minuter vilket ger en snittfart på 4:46/km. Men som jag var trött efteråt, det är så mycket jobbigare än de värsta löpintervallerna (eller så har jag inte tagit ut mig tillräckligt där). Förhoppningsvis kan mina bataljer med roddmaskinen även ge lite effekt på löpflåset.

Vilsen i Göteborg

Ska inte sticka under stol med att jag varit lite sugen på en Garmin, men kostnaden tar lite i mot. Suget blir inte heller mindre av att man nu har superstora annonser från Garmin på t-banestationen hemma i Stockholm. Befinner mig just nu i Göteborg och känner mig minst sagt lite vilsen då jag inte har spenderat så mycket tid här de senaste i åren. I morse när jag vaknar på hotellrummet slår jag på tv:n som just då kör reklam för vilka sponsrar göteborgsvädret som de då skulle visa, joho då, visst var det Garmin som sponsrade det. Har de börjat med någon storoffensiv månne tro?

Ingen träning har skett på göteborgsk mark, alldeles för späckat schema för att hinna. Men jag ser fram i mot att knuffas med killarna i små linnen på gymet i helgen.

Måndag nr 2

Idag blev det ytterligare ett styrkepass på Friskis. Nästan identiskt med måndagens pass. Först tråk-crosstrainern, sedan tre övningar för bröst, axlar, armar med fria vikter, tre coreövningar, utfall med pilatesboll och rodd som avslutning. Hann tyvärr inte basta mig i form.

Nu saknar jag löpningen något enormt, men smärtan i foten vill inte riktigt släppa. Det här blir ett bra tillfälle att damma av sina armmuskler och sätta dem i rörelse igen. Är lite osynkroniserad i rörelserna då högerarmen är betydligt svagare efter vårens armbågsbrott. Somt sagt, ett bra tillfälle att träna upp överkropp och armar, kanske kan även jag så småningom ta del av träningsprogrammet för one hundred push ups.

Row, row, row the boat...

Jag har antagit min egen utmaning om att göra rodd till något regelbundet på gymet. Just nu testkör jag 10 min rodd som sista hållpunkt. På 10 minuter kommer man ungefär 2 km, alltså snittar man samma fart som jag springer milen på. Men, rodd är så sjukt mycket jobbigare, efter ca 47 sekunder tänker jag att det går riktigt bra, tre minuter senare är jag dödstrött, vid 7 minuter vill jag lägga av och vid 10 minuter är jag glad för att det var det sista jag gjorde i gymet. På köpet får jag träningsvärk i muskler löpsteget aldrig använder sig av.

Men ack den som ger sig. Hittills har jag snittat km på 5:06, 5:00 och 5:05. Så första målet får bli att snitta två km på 4:50. Någon mer som är med på min 10 minuters roddutmaning?

Vem är jag?

Intervallträningen hamnade en dag bak - det vill säga i dag istället för i går. Efter två km uppjogg sprang jag fem tusingar på raken; 5:19, 5:15, 5:09, 4:57 (jabba, en som börjar på en fyra!!!) och slutligen, 5:03. När jag sprang den sista var jag trött, svetten rann i ansiktet som milt uttryckt hade fått färg.

Det är tidigt på morgonen, inte så många som har kommit än. Löpbanden står längst in, jag ser alla maskiner medan jag springer. Några kvinnor i åldern 60+ har tränat medan jag har sprungit mina intervaller. Nu kommer en av dem gående mot mig. Jag hinner tänka, det är någon som känner igen mig, fast jag känner inte igen henne. Men så är det inte. Hon börjar prata med mig. "Får jag fråga - springer du bara när du är här?" Jag berättar vad jag gör, att jag tränar på att springa lite snabbare än jag gör om jag springer hela sträckan i ett svep. Då säger hon: "Vad duktig du är!" Och jag ser att hon verkligen menar vad hon säger, och svarar att det var roligt att höra. Sedan fortsätter hon att berätta att hon har haft mycket värk i sin kropp, knappt kunnat använda den, men med hjälp av goda råd från sin sjukgymnast om hur hon ska styrketräna har hon sakta men säkert blivit starkare. Nu tränar hon tre gånger i veckan och känner att det gör skillnad. Men springa klarar hon inte. Jag berättar för henne att jag tyckte att det var urjobbigt i början. Att det har tagit sin tid, men att jag också har lagt det där första stadiet bakom mig, märker en skillnad i min träning.

Ja, sen sa hon hej då, och jag började springa mina två avslutande km:ar i lugnt tempo. Ett sådant tempo som från början var omöjligt att hålla längre än lite mer än en km. Jag mätte precis min första runda som jag brukade springa. 1,20 km och jag höll på att dö. Precis som av en höjdhoppsribba som lades upp för högt. Eller av att klättra upp till femman och titta ner i simbassängen. Hoppa var det inte tal om.

Jag - duktig på något som har med sport, idrott, kroppsrörelse att göra??? Någon tyckte det. En helt ny infallsvinkel för mig själv, på mig själv.

Den tredje medlemmen

Nu är vi tre medlemmar på denna blogg. Jag, Cecilia och Tryckfelsnisse. Hade visst lite bråttom när jag skrev det förra inlägget och då var tryckflesnisse där på sekunden och lade sig i mitt inlägg. Men jag ska be honom hålla sig borta framöver.

What´s hot what´s not?

Min högerfot vill inte riktigt springa än så det blev först 20 minuter på crosstrainern ( som jag skickade långa avundsjuka blickar mot löpbanden). Sedan bar det av till de fria vikterna där jag körde axlar, biceps och bröst. Något har hänt, för nu är det banne mig kö till piltesbollarna varje gång jag är på gymet, till och med killarna i för små linnen från fria vikter avdelningen ligger och svettas med dessa bollar. Nåja när en av bollarna blev min så körde jag utfall, och det märktes att jag inte gjort det på nästa två veckor. Benen var riktigt stumma efter det. Avslutar sejouren i boll- och mattrummet med några bålstabilitetsövningar. Jag hade tänkt att det skulle bli minst 30 minuters kondition så de sista 10 minutrarna användes till rodd. Jag läste någonstans att rodd är den konditionsträning som involverar flest muskler och nog känns det i armar och rygg idag. Ibland behöver man nya utmaningar och just för att det är så jobbigt har jag tänkt att jag ska få in minst 10 minuter rodd framöver varje gång jag är på gymet och tränar styrka.

Armträning

Kom av mig när jag skulle anmäla mig till kvällens core och såg att den var inställd. Vad ska jag göra istället? Gå på ett gympapass? Nää... Men så tittade jag på mig själv och såg att det fanns ju mer än min bål som kunde stärkas av lite träning, och inspirerad av Malins framfart bland de fria vikterna planerade jag in ett likadant besök på mitt Friskis & Svettis. Men jag kom aldrig dit för rätt som det var... ...var klockan lite för mycket.

Istället blev det ett pass i och utanför hemmet bestående av:

1. tungt degknådande

2. snöskottning

3. och så tänkte jag torka köksgolvet, men det gjorde jag inte.

I morgon blir det intervaller på löpbandet innan det är dags att stämpla in i kommunhuset.

Långa armar

Idag då ska jag träna minsann, dags att återgå till regelbunden träning. Men visst är det härligt med vila, det blir ju så mycket tid över. På dagens schema står långa armar bland männen på fria vikter avdelningen och någon form av kondition.

Hej från mej

Efter att i går ha testat de nyinköpta ice runnerna var det i dag hög tid för en lite längre runda för veckan har inte innehållit så mycket av träning över huvud taget. Sprang de tre första km:arna tillsammans med Sigrid, sedan fortsatte hon åt sitt håll och jag letade mig genom stan för att antingen vika av mot hemmet längs med vattnet eller fortsätta på min vanliga Arnö-runda och på så sätt få ihop en halvmil ytterligare.

Det blev den längre varianten, och det är jag nöjd med nu. Det blev jag redan efter någon km in på cykelleden genom skogen, men bortsett från det: Jag behöver lite mer jävlar anamma-inställning. Och ett nytt vänsterben.

Från och med nu är långpass 15 km eller mer än så. Dagens löptur blev 12,67 km.

Då och nu

Tänk, vad saker och ting förändras:
1. Då, när jag började med löpningen var en halvmil Hur Långt Som Helst. Återhämtningsfasen efter mitt första Oxelölopp 5 km sträckte sig över två dygn. Det är sant. Nu, i eftermiddags samma distans; en prova-pårunda med mina nyinköpta ice runner fastsatta under mina adidas. Knappt börjat förrän det roliga är över.

2. I går kväll tittade jag lite då och då på Idol eftersom i går utröstade Anna B och vår Ludvig är gamla spelkompisar. Jag har hört och sett dem i Musik Direkt, på caféspelningar och i kyrkan. Ibland har de spelat och sjungit här hemma i vårt vardagsrum. Anna, med hästsvans, jeans och palestinaschal runt halsen, har alltid sjungit SÅ fint. Vad gjorde de henne till i det där programmet? Anna, vilken tur att du slipper producera vinnarskivan - tänk vad mycket annan musik det finns att sjunga.

Nu till min att saker och ting förändras-grej: Var det inte så att då sökte strålkastarna upp vinnarna, nu är det den som är utröstad som ska stå i fokus. Vara ledsen, knappt hålla ihop. Hur kul är det? Vad är det vi ska se, vill vi det, och om - varför??? Tänk, om alla slopade tv4 nästa fredag kl 20 och några timmar framåt;)

3. Löpningen igen. Då, första sommaren som jag sprang lite på prov gjorde jag det i ett par gamla Nike från -88. Det var 2004. Övrig utrustning var en gammal t-shirt och ett par tennisbrallor. Det var så bra med löpning, man behövde så lite - nästan ingenting som man inte hade ändå. Nu; hur blev det? Jag ska sätta ett kryss i almanackan varje gång jag köper eller får en löparrelaterad pryl.

ps. Första krysset gick på 180 kronor. Men det funkade riktigt bra att springa med dubbarna, klappret fick man på köpet. Inget att smyga fram i, mao.

Left is right

Igår skulle jag få till en sån där härlig fredagsträning. Har haft lite ont i foten efter höstens alla stukningar så istället för en löprunda blev det ett medelpass på friskis. Men jisses vad hopp och skutt det var på denna klass. Foten ömmade vilket gjorde att det inte riktigt funkade. Jag såg nog riktigt rolig ut, allt som baserades på vänster kroppshalva funkade utmärkt, men så fort höger sida (och fot) involverades såg jag nog mest lat och osynkad ut. Så efter 20 minuter smet jag ut och rodde som en galning på roddmaskinen i 15 minuter, sedan bastade jag mig i form i ytterligare en kvart.

Idag blir det brorsbarnsbesök vilket innebär en massa spring här hemma, nytt träningspass får vänta tills i morgon. På tisdag blir det spinningpremiär för mig. Har inte riktigt vågat mig i väg på det någongång, men nu får jag sällskap av min kollega S och det höjer mitt mod att möta ny träning.

Det kommer nytt...

Jag har helt kommit ut träningsfas och tröstar mig med att det är lite off-season nu. Sen kan jag nog tillägga att jag försöker umgås ikapp med mina vänner som jag aldrig verkade ha tid för när jag sprang och tränade som mest. Efter årskiftet kommer jag och Cecila med pompa och ståt göra något nytt här på bloggen, ska bli spännande att se om våra planer faller väl ut. I väntan på det och det nya träningsåret som för mig börjar första januari så ska jag fortsätta att nöjesspringa, få en stark bål, långa armar och äta en massa kakor.

Vem vill man inte bli omsprungen av?

MarathonMia skrev häromdagen en roligt inlägg om att hon minsann kom före en tjej i jazzbyxor på Tömilen. Hon har en poäng i det. Nu har jag mest killkompisar som springer och i våras när jag, A och L var på Springcross för att hejja på H insåg vi att det kom en massa killar på riktigt bra tider springandes i bomullströjor och surfshorts. Herregud, här lägger vi en förmögenhet på bra löparkläder och springer en massa och så kommer det en par surfshorts springande på supertider. Så när H kom springades på sin varvning hejade vi på och skrek hur många i ovan nämnda plagg han hade framför sig. Sedan dess har det nog blivit lite av ett skämt, att om man nu har alla "rätta prylarna" så får man banne mig också komma före folk i strandklädsel och för oss tjejer, dem i jazzbyxor.

En av alla

Måndag, och ytterligare ett core-pass är avklarat. Säger jag Äntligen måndag är det inte högironiskt menat, utan just - äntligen. För det där som känns och skaver lite illa i vänsterbenet efter långpass om söndagar blir alltid bättre med hjälp av core. Och i dag kände jag mig inte udda längre, utan som en bland alla andra. Mina armar är uppe i luften samtidigt med alla andras armar. Jag hoppar till höger när alla andra hoppar till höger. Vi är lika trötta efter Plankan. Allt är toppen.

16,8 km - mitt längsta igen

Jag hade en föreställning om att jag skulle ge mig iväg på dagens långpass någon gång vid åtta på morgonen. Jag skulle flyga fram.

Strax efter tio kom jag iväg. Det blåste rak motvind mina tre första km längs med vattnet. Ingen skulle beskriva min löpning som något flygande. Fötterna bankade i asfalten. Jag övervägde att springa en kortare runda, men bestämde mig för att skjuta på beslutet tills jag hade gått min fjärde km, den som är en svag uppförs-km genom skog.

Att skjuta på beslutet var ett bra beslut, för när jag började springa på nytt var kroppen med. Redan vid sjätte km var det riktigt härligt. Ingen motvind, skog som doftade och det sista av Godmorgon världen i öronen. Bytte till P2 och fortsatte springa medan Klingan bjöd på musik. Intervju med Nina Simone som fick frågan vad frihet var, och som svarade att för henne var det att inte behöva vara rädd.

Sedan blev det löpning längs med åker och i öppet landskap, lera och vatten runt fötterna. Hela tiden kolla var man kan sätta ner foten nästa gång. Och sätter man den fel gör det inte så mycket. När man är blöt så är man. Tappar man inte tiden när man springer på det viset? Ser man klok ut från landsvägen? Jag känner mig i alla fall klok i det tillståndet, det är så icke-ängsligt på något sätt.

12 km och jag var framme vid Nöthagsvägen där Magnus och Sigrid bor, i samma hus, men i varsin lägenhet. Sigrid som sprang sitt första marathon i New York förra året, 55 år, och gick i mål på 4:16. Ett halvår senare sprang hon Paris Marathon på 4:12. Jag tycker hon är enorm. Ingen hemma, men jag pausade på trappan, drack och åt, och sedan gick det faktiskt riktigt lätt att springa de sista 4-5 km:arna hem. Vänster ben är ju alltid den kroppsdel som protesterar - i dag också - men de sista km:arna var inget problem.

Så här tänker jag fortsätta året ut, om det går bra. Långpass utan tidspress, och så intervaller på löpband. Core för att öka bålstabiliteten. Därefter träning som är ännu mer halvmara-anpassad.

Tips på hur man fixar ett ben/en höft som inte har samma smidighet som ben/höft ska ha? Stretcha mer? Yoga? Styrketräna? Färdigbehandlad hos både kiropraktor och läkare.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

Har inte tränat något överhuvudtaget sedan i tisdags, därav tystnaden för mig på denna sida. Det blev inte heller någon töfemma i går. Livet kom i mellan.

Hade hela veckan tänkt att det även denna helg skulle spenderas tid i Ursvik, det var ju så kul förra helgen. Tyvärr insåg jag inte fören jag klev utanför dörren att det kom snöblandat regn. Inte för att vatten från himlen är något problem utan allt det som samlas på marken. Redan förra veckan när jag hade en regnfri tur i Ursvik var det små träsk och kärr här och var på slingorna så hur skulle det inte se ut idag? Tog i stället en tur längs med Huvudsta strand. Hade klätt mig alldeles för tunt, fick astmakänningar i första backen och benen betedde sig som om jag inte sprungit på ett halvår. Det här var det tyngsta passet sedan runt 50 försöket i Luleå i somras. Åh som jag längtade hem till randiga pyjamasbyxor, massor av te och DN-läsning i soffan. Det blev i alla fall 7 km blöta km i 5:34 tempo.

Intervallbiten!

Det är ett tag sedan jag sprang intervaller om 1000 meter. Då - utomhus, i dag - på löpband. Man kanske inte kan jämföra rakt av. Km-tiderna är ungefär desamma. Men; då - dödstrött (verkligen!), i dag - här sprang en som orkade:) Och mitt livs första tusing som börjar på 4 och nånting... 4:47! Vad KUUUUL det var! Jag skulle kunna göra om det nu, med en gång!

Det är inte så snabbt - i jämförelse med många andra. Det är ett jättekliv - för mig. Precis som det var första gången klockan stannade på under timmen efter en mil. En del börjar sitt livs första löprunda på tider som är mycket bättre än så. Det har inte jag gjort, här har det avverkats åtskilliga rundor innan jag kom dit - men det gick. Lite för lite av talang kan kompenseras med mer av egenskapen tålamod.

Malin och jag ska fortsätta att vara mittvaltjejerna. Med siktet inställt på halvmaran - mer om detta kommer, bland annat våra träningsupplägg. Men först är det dags för Malin att ställa upp i Snöfemman, och själv ska jag ge mig ut på ett långpass i helgen.

Kort rapport

Det halsonda hängde sig envist kvar, så först i går blev det en runda på lunchen. Tog mig ut till Jogersö (cirka 4 km asfalt) och sprang sedan spåret som är 2,5 km. Det hade gärna fått vara flera km längre. Spåret går längs med havet, men ändå är man i skogen. När jag gav mig iväg var det ganska mulet, men så sprack det upp. Fick hålla koll på fötterna för att inte trampa i de värsta vattenpölarna eller snubbla på rötter. Sprang förbi en och annan som var ute och gick. Sedan var det 4 km asfalt tillbaka till kontoret och så var det roliga slut.

I morgon blir det intervaller på löpband.

Det blev visst lite löpning...

Åkte direkt från jobbet till Friskis och skaffade mig en plats på ett medelpass. Tänkte att lite andra muskler behövde jobba idag. Men det var så lågt tempo och lite slött på något sätt så jag smet ut och tänkte fortsätt med styrka där. Haken är bara att man måste gå förbi löpband och ja, det klarade inte jag så helt plötsligt sprang jag. Sammanlagt så blev det idag 30 min medelgympa, 15 min löpning i 5:27 tempo och avslutande kiropraktorövingar. Jag vågar inte be någon fota mig när jag gör kiropraktorövningen utfall med pilatesboll så nu har jag också dragit i gång min karriär som tecknare. Jag tror dock efter all möda att Cecilia helt klart är förste tecknare på denna blogg.

Paus

Lite halsont, lite släktbesök och lite av varje... hoppas att vara på spåret igen på onsdag. Snabba Jenny och jag ger oss ut på vår vanliga lunchjogg då.

Update: Äh, vi tar vår lunchjogg redan i morgon, bestämde vi precis. Efter lååååååång tisdagskonferens är det det enda rätta.

Ursvik

Varför såsa Brunnsviken runt när jag har så nära till Ursvik? Att jag har riktigt nära dit upptäckte jag idag när det tog 15 minuter från hemdörr till spår. Hade inte riktigt bestämt mig innan för vilken slinga jag skulle ta, funderade på 10 +5 km, men sen när pilen för Ursvik Extrem dök upp så svängde jag av där. Efter ca 6 km började det bli mörkt och jag kollade på klockan som visade 14:30, jag hade gett mig ut lite sent och bestämde mig för att vika in på första spår som kom och tänkte att jag får helt enkelt korta av men springa hem för att få ihop tillräckligt med km. Efter 500 m dök 10 km spåret upp, jag vände in på det och sprang resterande 6,5 km på det. När jag kom ut ut skogen var det inte alls så mörkt som jag trott och klantiga jag hade inte ställt om till vintertid på min löparklocka, så jag hade utan problem kunnat springa klart 15 km slingan. 15 km eller inte, 13 km gjorde det hela tillräckligt jobbigt. 6:04/km tempo höll jag, och inte för att jag höll igen, utan för att det här var det snabbaste jag orkade. Sammanlagt blev det med lite jogg till och från t-bana 14,5 km på 1 timme och dryga 26 min. Åh vad det var jobbigt, men framförallt kul. Nu vill jag lära känna Ursvik som min egen ficka. Fler helgdagar kommer absolut att spenderas i dessa spår.

Pigga ben

Så här började min fredagskväll:

Sträcka	Distans	Tid	Snitttid	Kommentar
Uppjogg	1,50 km	09:00	6,00 min/km
Repetition 1	1 000 m	04:54	4,54 min/km
Repetition 2	1 000 m	04:43	4,43 min/km
Repetition 3	1 000 m	04:40	4,40 min/km
Repetition 4	1 000 m	04:40	4,40 min/km
Repetition 5	1 000 m	04:30	4,30 min/km
Nerjogg	1,00 km	06:00	6,00 min/km

Kände mig otroligt pigg och önskade att det hade varit en dag då jag skulle springa ett lopp. Så för nästan varje intervall ökade jag på farten. Det var egentligen inte förrän på sista intervallen som jag började bli lite trött. Men efter den den här styrkemånaden så känner jag mig starkare och i bättre form än på ett par månader. Nu ska jag bara se till att hålla kvar vid det och inte bara springa en massa hela vintern. Nästa veckas lopp, Töfemman, får bli ett lite styrkeprov som avslutar årets alla lopp för min del.

I morgon tänkte jag mig ett långpass, kanske Brunnsviken runt?

Totalpasset

Den långa versio-nen...

I går kväll var jag på ett av veckans mördar-

pass på Friskis&

Svettis. Det är hur roligt som helst, för Stefan som håller i det öser. Det är extra av allt. Extra fort, extra länge, extra många, extra svettigt. Och man är extra trött efteråt. Det är ovanligt många män på just det här passet (ta plats på domäner som domineras av män, hm, det är något som återkommer...), och det står sånt som "Kustjägarna" på deras tröjor och linnen. Och så är det då jag, i min "Jag tränar inför Tjejmilen 2008-tröja". Det är lite som Kicki Danielssons turné -86 vs. Swiss Alpine Marathon, säger jag till er som har läst här sedan i somras. Passet ska vara i 75 minuter. Det blir gärna längre. Efter uppvärmningen känner jag att det räcker. Då har det gått tio minuter. Sedan fortsätter det. Jag drömmer om vilan mellan långa intervaller. Styrkeövningarna varar hur länge som helst. Ingen vila mellan. Sedan säger Stefan att nu börjar vi, hallå, hur många onsdagar har ni den här veckan? Efter styrkan övergår passet i en avslutande spring- och rörelsedel. Om vi hade sprungit marathon i NY hade vi väl varit uppe och vänt i Bronx nu och haft siktet inställt på att komma in i Central Park. Mitt löpsteg hade varit under isen, nu är det min rytmkänsla som helt har spårat ur när krafterna sinar. Hur jag än gör åker mina armar rakt upp i luften när kustjägarnas pekar ner mot golvet. Jag vet inte hur, men plötsligt applåderar alla och det är stretch och avslappning. Jag känner att jag är så hungrig att jag skulle kunna äta en halv gris, men jag har aldrig varit bra på att storhandla, så när jag kommer hem blir det en skinkmacka istället.

Då fortsätter det här...

Det verkar inte gå att redigera i inlägget under så jag får helt enkelt lägga till här i stället. Jo nog kändes det lite konstigt att be kvinnan i receptionen att fota mig när jag står med hantlarna så där. Bara att låtsas som att det är everyday business. Sen så verkar foto komprimera sig på något mirakulöst sätt, så om jag ser i hoptryckt ut så är det inte för att jag går under smeknamnet kuben utan för att blogspot inte verkar gilla inlägget överlag. Så, nu var det klart :)

Långa armar

Här är förlagan till Cecilias fina illustration. Jag gjorde mina armar så långa som jag bara kunde.I dag gjorde jag något jag aldrig gjort förut, jag tränade på lunchen. Var riktigt sugen på att springa men av det blev intet då jag inte lyckades tjinga något löpband. I stället blev det en kvart på roddmaskinen och det var riktigt jobbigt. Sedan följde fyra fria vikter övningar för rygg, axlar och bröst. Avslutade med två benövningar däribland utfall som jag börjar bli en riktig hejare på. Jag får hoppas på lite löpning i morgon i stället.

Totalpasset

Den korta versionen...
...som de som har sprungit ett marathon skriver, när de i all hast skickar en hälsning innan de ska ut och festa/stupa i säng/flyga hem:
I kväll har jag varit på ett StyrkaPulsSuperSizeMaxPass på Friskis&Svettis. 75 minuter som blev 82 innan vi var färdiga. Jag svettades så att mina linser rann ur ögonen. Nu ska jag äta, duscha och sova. Återkommer i morgon med fullständig rapport.

Önskebild

Ta mer plats!

Hos kiropraktorn i går fick jag med beröm godkänt för alla övningar som utförts under denna styrkemånad. Inga ömma punkter här inte, eller jo någon, men långt ifrån så många som det varit. Det känns riktigt bra, det får bli kvittot på att förebyggande och uppbyggande träning lönar sig.

Så stärkt av detta expertisutlåtande tog jag mig en tur till Friskis idag. Värmde upp med en ganska så sakta kilometer på löpbandet och denna följdes av fyra raska i 4:55/km tempo. Härligt att få springa lite snabbt igen. Sedan blev det utfall, bencurl (kan den heta så?) och smög mig sedan in på den mansdominerande domänen fria vikter och avslutade med tre övningar för axlar, rygg och bröst. Där snackar vi ett ställe tjejer borde ta mer plats på. Nä framöver ska jag stå där och ta skitmycket plats när jag gör min hantelövningar. Akta er!

(Jag får be Cecilia illustrera mig här med jättelånga armar som tar upp hela fria vikter avdelningen. Man kanske kan få önska den bilden?)

En timme till framme vid spegeln

Det var väl nån vecka sen sist, som jag stod längst fram vid spegeln på core-passet. I kväll var det dags igen. Man ser väldigt mycket där framme. Kvällens pass ökade min medvetenhet om hur jag ser ut under tiden vi gör Plankan. Hur jag än försökte fick jag inte min rygg så där rak och plan som är hela grejen. Längst upp, eller högst, eller hur jag ska uttrycka det - alltså närmast nacken - det var omöjligt. Kan man ha för långa armar?

Hur som helst är det en kombination jag verkligen kan rekommendera: spring långpass ena dagen och låt kroppen samla ihop sig i en core dagen därpå.

Finsk löpning

Jag har fått någon slags fascination för Finland. Kanske är det för att de har ett sådant roligt språk, ex. så heter papperskasse, papperikassi eller så är det mitt finska fadersarv som börjar göra sig hört. Vi skojade lite efter helgens tur till landet i öst om att man nästan får ta och åka till Finland och springa ett lopp. För att göra det så måste man ju kunna slänga sig med lite finsk löparvokabulär, så här kommer grundkursen:

juoksu=löpning

nopea=snabb

aikaväli=intervall

kilometri=ja nu kan du kanske gissa

kilpailla= tävla

Om man nu skulle fastna något enormt för Finland och flytta dit så hoppas jag att jogg.se får en finsk systersajt; hölkätä.fi (den är inte registreras så först till kvarn...)

Ur det verkliga livet

Vi gör annat än springer och motionerar här hemma. Som i helgen, då var vi i Helsingfors. Åt en massa finska piroger, kollade på Helsingforsbor som helgjoggade, betade av ett par museer och köpte hem ett ton av salmiak och choklad. Finländarna kan det där med godis. Så när vi väl kom hem idag kändes träning som en avlägsen vän. Men det var bara att snöra på skorna och ge sig ut. Vädret var höstbra, solen sken, men det blåste rejält nere vid vattnet. Tur att man var så gott som helklädd från topp till tå i diverse windstopperplagg. Det blev en runda på 9,6 km i 5:43 tempo, avslutade det hela med att köra 20 minuters pilates här hemma. Så nu känner jag mig stärkt inför morgondagens besök hos kiropraktorn.

Längsta långpasset hittills: 16,3 km

Jag håller på att vänja kroppen vid att vara i rörelse allt längre. Strategin jag fick med mig från Ultra-Krister på Jogg.se-helgen i Töreboda verkar hålla: Lägg in gång några minuter då och då, passa på att skjuta fram höften ordentligt och hitta tillbaka till ett fint löpsteg. Dessutom strechtar jag vänster ben en gång och är mån om att hålla ett så långsamt tempo att jag skulle kunna föra ett samtal. Det har gått bra så här långt, det vill säga jag har inte besvärats av mina gamla krämpor.

Det är lätt att vilja mer när det går bra. Resten av veckan ska jag göra tvärtom; bromsa in, lägga mina pass på bålstabilitet och smidighet istället. Därför blir det core på måndag och onsdag.

Sitter och tittar på NY Marathon på Eurosport samtidigt som jag kollar igenom en text som ska iväg i morgon. För ett år sedan stod jag i publiken och hejade på Peter, Sigrid och Lotta som sprang. För en stund sedan sprang Paula Radcliffe förbi pizzerian där vi hade slagit läger innan vi förflyttade oss in till Manhattan. Jag vill vara där!

Återfall - tidtagning

Hade nog tänkt mig att jag skulle träna styrka i några av maskinerna hos Friskis&Svettis efter de inledande 20 minutrarna på löpbandet. Fortsatte istället med korta intervaller, och så var tidtagningen ett faktum. Jo, men det här var ju rätt kul! Fortsättning följer, i alla fall vintertid.

Kul är det också att för första gången någonsin ha sprungit mer än 100 km under en och samma månad.

Styrketräning blev det ingen.

14 000 meter

Jag trotsade inte vädret och åkte därför till gymet. Hade ingen direkt plan men jag började med att värma upp på löpbandet. Efter 2,5 km gjorde jag en tjurrusning och sprang 1,5 km i 5:04 tempo, sedan var nästan halvmilen klar. När den väl var gjord så bestämde jag mig för att det skulle bli 14 km. Längre pass på löpband är inte så roliga, men i någon halvmil fick jag in grannens puls på mitt löpband så jag kunde följa hans framfart med att hålla pulsen under 150 slag/min. Sedan gick jag in i någon ren tristessdimma och tänkte på löparåret 2009 och helt plötsligt var de 14 avklarade. En timme och 21 minuter tog detta. Efter prick en timme tyckte löpbandet att det var färdigsprunget och ställde om sig på cool down läge, så då var det bara att höja farten igen.

Något gör att man känner sig rätt så uttittad, som att andra tittar och tänker hur står hon ut alternativt kan hon inte kliva av snart så att andra kan springa på löpbandet utan tidsbegränsning. Trots tristessen kändes det riktigt bra, verkar ändå som att jag ska kunna bli vän med längre distanser på lägre farter.

Var tar den röda tråden slut?

Jag har ju länge sagt att jag vill läsa What i talk about when i talk about running av Murakami. Som jag väntat på att få hem denna bok. För sisådär två veckor sedan fick jag ett meddelande om att boken inte kan levereras. Ungefär samtidigt läser jag i en liten notis att Murakami numer också deltar i Triathlon. I notisen brevid läser jag att Bodil Malmsten just då läste Gomorra av Roberto Saviano och Fågeln som vrider upp världen av just herr Marathon- Triathlon, alltså exakt samma böcker som jag då läste. Jag har länge fått höra att jag borde läsa Malmsten så jag tog detta som det slutliga tecknet och gjorde ett snabbt inköp av Priset på vattnet i Finistere. Men nu undrar jag; springer hon också? Kan inte den röda tråden få fortsätta i att hon kanske tar sig en morgonjogg var hon nu bor?

Update: Exakt här tar den röda tråden slut. Följande rader ur hennes blogg svarar nog på min fråga: Jag läste någonstans att om man motionerar blir man 60 procent mindre deprimerad.Jaså, jaha.Än vad då?Än sig själv om man bara hade suttit vid nya satansdatorn och rökt cigaretter?Än alla andra?Än den fatalt glada och motionerande besserwisserkvinnan i tidningen där jag såg upplysningen om de 60 procenten?

Update 2: Cecilia säger att det i det första numret av VI LÄSER står att läsa att Bodil springer. Den röda tråden fortsätter.

Ett liv med halvmaror i faggorna?

Förra fredagen bjöd MittVal och My som har varit vår trevliga kontakperson i Tjejmilenprojektet på en avslutningsmiddag. Jojje från Runners World där artiklarna om vår träning publicerades under året var också med. Pernilla som skrev alla artiklarna och som även är redaktör för Hälsobrevet skulle också vara med, men fick tyvärr förhinder. Tack My; för god mat, för alltid lika mittiprickgott vin som du med dina vinkunskaper väljer, och tack både My och Jojje; för en kul kväll på krogen! Och dessutom till er alla tre; Pernilla, My och Jojje; ett himla roligt år har det varit!

Under kvällen kom vi fram till att så definitivt avslutat är inte vårt samarbete; framöver hittar ni MittVal på den här sidan, och de röda tightsen kommer att synas hos MittVal. Mer om detta så småningom! Och mer löpning blir det förstås! Halvmaran som distans ska under året som kommer övas in och finslipas. Malin gjorde ju en fin debut på Stockholm Halvmarathon i september; hamnade på strax över 1:56. Just nu grubblar hon på km-tider och vad klockan ska stanna på under 2009. Besked kommer. Själv har jag på två halvmaror haltat i mål på tider som jag helst vill glömma. Mitt kass-ben har sagt nej någonstans vid 12, 13 km och sedan... jo, jag har ju kommit i mål, gående, haltande. Så mitt mål är att 1) vänja kroppen vid att springa allt längre distanser och komma springande i mål - tredje gången gillt! 2) göra det i ett tempo om 6:00 per km 3) öka något och komma i mål på max 1:59:59.

Därför är det roligt att kunna avge dagens rapport: Sprang från jobbet i Oxelösund och hem. Det är en sträcka på 15,7 km. I Töreboda (Jogg.se-helgen) träffade jag en man som sprang ultralopp. Han var stark, snabb och allt möjligt. Orkade mycket. Ändå, sa han, var han noga med att lägga in korta gångavsnitt under sina långpass. Då sträckte han på kroppen, sköt fram höfterna och hittade tillbaka till sitt fina löpsteg. I dag följde jag hans råd, utifrån min runda och min nivå. Efter 20-25 minuter gick jag i några minuter, passade på att dricka lite. Sprang igen. Ny gångpaus, lite stretch av vänsterbenet. Och så vidare. Förutom att det stummade en aning i mitt sämsta ben efter cirka 13 km gick det utmärkt att springa längre än vad jag brukar. Att dessutom få vara ute och springa en vanlig vardag mitt på dagen, i blekt solsken, vindstilla... I´m happy. Ett core-pass har det också blivit i dag.

Årets sista lopp

Då var jag anmäld till töfemman/snöfemman. Det borde bli årets sista lopp och jag har ända sedan i våras varit sugen på att springa ett 5 km lopp till i år. Men med tanke på följande banprofil så lär det väl knappast vara tal om att sätta något nytt pers. (Banprofilen är för milen som springs två varv på 5 km bana, så om ni halverar nedanstående får ni femman.)




Nu är det bara att hoppas på lite snö för då får alla deltagare pris.

Vad var det jag sa!

Idag fick vi resultaten från stegräknartävlingen på jobbet. 200 st deltog och jag kom på 13 plats med 501 201 steg på 30 dagar. Personen som vann gick över 900 000 steg, så där ligger man i lä med sina i snitt 17 000 steg per dag. Om ni minns så gissade jag att en ett hundägande vårdbiträde skulle ta hem vinsten, och så blev det. Rena rama Saida-fasonerna av mig.

Idag var det styrka som gällde efter jobbet. Värmde först upp med 15 minuters backintervall på crosstrainern. Sedan 2 x benstyrka, 2 övningar för arm-bröst, kiropraktorutfallen samt avslutade med några coreövningar. Ett ganska lungt men härligt stärkande pass. Nästa vecka bär det av till kiropraktorn och den här gången hoppas jag att det kommer märkas att jag satsat ordentligt på styrka den senaste månaden.

Helgens träning

I går stod det gymträning på programmet. Men så kändes det som att jag inte orkade åka in till Fridhemsplan så jag tänkte att jag kunde springa lite här hemma i stället. Men så blev det så tråkigt väder så då tänkte jag att det vore skönt att åka till gymet. Det slutade med att jag sprang, på gymet. Hängde ni med? Börjar bli dags att strukturera upp det här lite. Tanken är jag jag ska ha en stärkande period, vilket jag har. Men jag saknar den där långsiktiga planering som jag hade i somras.

I helgen blev det följande träning: Fredagen bjöd på 3 km uppvärmning på löpband (17 min) sedan ett medelpass 45 min samt avslutande kiropraktorövningar på pilatesboll. Sedan träffade jag Cecilia och vi pratade röda tights :). Igår söndag blev det ett lungt milpass på löpband i ca 5:40 tempo (57 min) och avslutande kiropraktorövningar.

Långpass i vintertid

Det här är söndagen då man både hinner såsa på morgonen OCH ge sig ut på en 14 km runda, och ändå vara hemma före 12! Tänk, att få vrida bak klockan en timme varje morgon när man vaknar.

Det blev en blöt runda. Redan efter ett par km rann vattnet mellan tårna. Regnet fick till och med korna som jag sprang förbi att söka skydd. Motvind km 3 och 4, segt motlut dessutom. Sedan lättade det och jag kom in i andra andningen och sprang en mycket behaglig runda på 14 km i ett tempo jag inte har en aning om, eftersom det numera är funrun för hela slanten. Hann med både lite God morgon världen och en del av nästa program också, och jag som aldrig brukar lyssna på något medan jag springer föll pladask för kombinationen löpning/P1.

Så här kommer min träning att se ut framöver: Ett långpass som blir allt längre när det är helg, och så en kortis med Snabba Jenny på onsdagar när det funkar för jobbet. Core på måndagar och gärna på onsdagar. Får jag dessutom till lite styrketräning är jag mer än nöjd.

Prylar, prylar och prylar

Innan jag började springa så gymade jag lite sporadiskt. Min tanke bakom vad jag hade på mig var nog också ganska så sporadisk, men jag vet att jag köpte mig ett par gymbyxor och något linne som varvades med allt annat som följde med på träning (tänk t-shirtar från ungomen och mjuka hemmabyxor). Sen kom den dag jag började springa, det var i mars och ganska kallt, hade på mig några mjuka bomullsbyxor, vanlig t-shirt, en tjock svart luvtröja, en ullig mössa och några fingervantar. Som gjort för att dra på sig en lunginflammation. Men nu är det andra tider. Jag får knappt igen skåpet där alla tights, funktionströjor, linnen, löparklockor,vätskebälten,kepsar och löparjackor ligger. Men, jag tycker nog inte att löparkläder är de bästa på ett gym och jag är nog inte den sporadiska typen längre, så: Hello alla träningsklädesbutiker, ni har fått en ny storkund. Idag köptes de första byxorna. Jo jag behövde dem, mina röda och svarta tights trivs nämligen bättre utomhus.

Att springa på resande fot

Av med vardagsskorna och på med löparskorna. Umeå bjöd på en perfekt norrländsk höstdag. Två grader i luften, blå himmel och sol. Tog en tur längs med älven i 65 minuter och i sisådär 5:45 tempo. Det fina i kråksången var också att det bara var att sätta sig vid dukat bord dryga timmen efter turen. Så nu är jag lite hög på löpning, mätt och belåten samt riktigt, riktigt trött. Skippar den där morgonturen...

Uppe och ute innan frukost?

Jag har än så länge under mina jobbresor inte träffat på någon annan löpare. Så om man vid frukosten råkar nämna att man varit ute och sprungit på morgonen tittar de med stora ögon på en. I Skottland var det till och med en man som varade "Jaha ja , du är en sån där radikal typ, säkert med i Fältbiologerna också". Vet ej vad han hade för bild av löpare. Idag bär det i alla fall av till Umeå i två dagar, får se om jag träffar på någon annan löpare innan dagen börjar på riktigt för alla andra.

Jordgubbstights och finska ballader

Den hårda faktan om dagens träning

Först 10 minuters intervall på crosstrainern. Den funkar riktigt bra som substitut för löpningen, särskilt om man kör backintervall. Men ganska mycket tråkigare. Efter den gick jag på ett medelpass. Bortsett i från att jag har lite svårt med armhävningar och dy.l efter vårens brutna armbåge så känns det mer och mer som att jag behöver gå på intensivpass för att det ska kännas som en utmaning. Avslutade det hela med kiropraktorns utfallsövning med pilatesboll. Den är otroligt jobbig och efteråt var det så att jag darrade i benen av utmattning. Sammanlagt 65 minuters träning.

Den mjuka faktan om dagens träning

Ibland löparvänner har det talats lite om det här med att komma ut ut tightsgarderoben. När man väl är ute ur den så är man fast. För att ta steget längre har det också skojats om vad som skulle vara de fulaste tightsen. Vi bär ju stolt våra röda tights (även om de är svårmatchade). Kandidater på listan över mindre smickrande tights har varit ett par gröna med hulkenvarning, det har skojats om tights där tyget ser ut som tryckt jeanstyg, eller med nåt riktigt härligt 80-talsmönster. Men i dag på träningen klev det in en tjej med halvlånga tights i svart med jordgubbsmönster. Det var så galet att jag nog inte ens kunnat föreställa mig det. Men de skulle helt klart platsa om man springer Jordgubbslunken (där får man en liter jordgubbar när man går i mål). I övrigt en eloge till den finska jympaledaren som gör att man slipper E-type etc. då hon blandar nordafrikansk pop med finska ballader, hon har helt klart den roligaste och mest oväntade musiken på sina pass.

En glimt av Jogg.se-helgen

På väg mot Mostugan och fartlek i terrängen.


Febrig Vego-Krister blir dagens korvgrillare. Varför ser han så bekymrad ut?
1. Han tycker synd om grisen.
x. Han tycker synd om den som ska äta grisen.
2. Räcker korven?


Vätskekontroll efter 9 km på söndagens långpass.

Ett gäng ur snabba gruppen efter första milen på långpasset.

Krister och Niklas från Jogg.se

Måndag morgon och hemma igen efter några löpardagar med Jogg.se i Töreboda. Vi var 17 personer som strålade samman i fredags, inkvarterades på Pensionat Prästgården och gav oss sedan ut på en lugn jogg längs med Göta Kanal. Vilken miljö, som gjord för löpning! Fina grusvägar på båda sidor om kanalen. Då och då en sluss som gör det möjligt att komma över kanalen och springa på andra sidan vattnet hem. En fram och tillbaka runda, men med nytt grus under löpardojorna, alltså.

Lördagen inleddes med morgonjogg 7.30. Även denna tur gick längs med kanalen, men åt andra hållet. Staffan som ledde turen kom efter ett tag på att han höll ordning på miles istället för km, ingen fara, för mina ben visade sig från sin bästa sida. Även det vänstra. Staffan höll en föreläsning efter frukosten - om byggstenar i träningen - och sedan var det dags för mat och vila inför eftermiddagens fartlek uppe i bergen :) Krister som hade lyckats pricka in en febertopp under helgen tog alla andra roller än löptränarens och grillade gris- och sojakorvar åt alla som ville ha mellan varven.

Söndagen var lika med långpass; 23 eller 33 km. Efter 9 km stod Niklas bil omgjord till vätskekontroll, och eftersom jag hade sprungit mer än jag brukar åkte jag med den febriga alltiallon Krister i bilen till 18 km. Spännade resa i terräng, men Niklas familjebil uppförde sig som den bästa crossovern i världen och tog oss igenom vatten och förbi gården där det stod skrotbilar parkerade tvärs över vägen och där man inte riktigt kände för att gå och knacka på och be dem flytta bilen - det var lite Hells Angels wannabe-varning över stället, tyckte Krister. Strax efter 18 kom vi till Hajstorps café, kunde dricka kaffe, och sedan springa hem längs med kanalen (23 km totalt) eller som en del gjorde; plussa på med några km västerut och tillbaka och hamna på 33 km. Mitt långpass hamnade på 14 km.

Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och tog det försiktigt. Totalt sprang jag 38 km. Jag har inte haft det minsta ont under tiden. Jag har inte det minsta ont nu heller. Jag var glad från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Jag är glad nu också. Niklas, Krister, Staffan: Vad bra ni hade ordnat det för oss, precis allt! Alla ni andra: Tack för kul dagar, både i spåret och för övrigt!

Avundsjuka suckar...

Nä jag blev hemma den här helgen, mormors 70-årskalas kom i mellan. Så nu sitter jag här och får uppdateringar av Cecilia från denna helgs löparmetropol Töreboda. Avundsjuk? Inte alls... :)

Men träning blir det ändå. Provade mitt löpsteg i förrgår och jag vinglade 5 km fram i smått fantastiska 5:58 tempo. Inte mitt saktaste, men väl näst saktaste. Att det ska vara så svårt att ta det lungt. I går blev det friskis med 2 km uppvärmning på löpbandet, sedan 20 minuters intervalll på crosstrainern och de hela avslutades med 25 minuters styrka. Däribland de utfallsövningar som kiropraktorn rekomenderat för att stärka upp knän och höfter. Som jag alternativtränar, hur stark kommer inte jag att vara efter de här veckorna? Tänkte att den styrkan får komma till nytta i november för om mina ben vill (eller som Nils Poppe sa: Om gud vill och rumpan håller) så blir det till att springa antingen tömilen eller snöfemman. Kastade ut en fråga om den tävlingen på jogg.se och någon svarade att det var som att springa en kortvariant av Lidingöloppet fast med snö. Det blir spännande. Som sagt, om gud vill och rumpan håller så står jag på startlinjen.

Dags för Jogg.se-helg i Töreboda

De röda tightsen är nerpackade, två par väl insprungna löpardojor likaså. Några mil i bilen och sedan är jag här och låter Töreboda vara världens centrum över helgen. Rapport kommer!

Trasselsudd

Var gör man av sina medaljer? Ja inte har vi vetat, så vi har tydligen lagt dem i en skrivbordslåda. Så när den rensades häromdagen kom denna trasselhög upp. Dags att skaffa sig ett sånt där fint medaljskåp, gärna med glasdörrar så att andra kan se. Vad säger ni? Inte? Nähä...

Om ni såg någon vingla...

...i Solna, så var det bara jag som var ute och sprang mitt saktaste. Hela tiden ekade A:s ord i bakhuvudet "Du måste bli bättre på att också ta det lugnt när du springer" och "Löpningen blir inte bättre av att du bara försöker springa snabbt"(märk väl ordet försöker). Så nu tog jag det jättelungt, det var nog flera månader som jag sprang så här sakta. Det blev en kort tur på 6,73 km i (hör och häpna) exakt 6min/km och mina ben var glada. Efter det här blev jag jättesugen på långpass i lite lugnare mak, senaste gången var nog i sommras då vi averkade ett 16 km pass i de västerbottniska skogarna. Tyvärr har A precis opererat knät, så något löparsällskap hemifrån lär nog dröja. Alltså ser ekvationen ut som följande: A har benet i högläge+mina ben gillar lite mjukare underlag+jag ska lära mig att ta det lungt= Löparsällskap i terräng. Någon som vill ta med mig på en terrängrunda? Jag lovar att springa sakta.