Om ni såg någon vingla...

...i Solna, så var det bara jag som var ute och sprang mitt saktaste. Hela tiden ekade A:s ord i bakhuvudet "Du måste bli bättre på att också ta det lugnt när du springer" och "Löpningen blir inte bättre av att du bara försöker springa snabbt"(märk väl ordet försöker). Så nu tog jag det jättelungt, det var nog flera månader som jag sprang så här sakta. Det blev en kort tur på 6,73 km i (hör och häpna) exakt 6min/km och mina ben var glada. Efter det här blev jag jättesugen på långpass i lite lugnare mak, senaste gången var nog i sommras då vi averkade ett 16 km pass i de västerbottniska skogarna. Tyvärr har A precis opererat knät, så något löparsällskap hemifrån lär nog dröja. Alltså ser ekvationen ut som följande: A har benet i högläge+mina ben gillar lite mjukare underlag+jag ska lära mig att ta det lungt= Löparsällskap i terräng. Någon som vill ta med mig på en terrängrunda? Jag lovar att springa sakta.