Söndagstur på löpbandet

Här uppmärksammar vi söndag mitt i veckan med ett gymbesök. A gick till sitt gym och jag till mitt gym, ja eller våra gym är väl att ta i, snarare de som vi betalar en massa till för att komma i god form. Jag har ju inte tränat något på två veckor och än mindre sprungit något de senaste sex veckorna, men nu blev det ändring på det. Lindade den ömma högerfoten och värmde upp på löpbandet. Ville inte utmana allt för mycket så jag sprang bara 3 km i sakta mak och det funkade fint, lämnade med andra ord gasellfasonerna hemma.

Varje gång som jag har tvingats till uppehåll i löpningen och sedan börjat springa igen så har jag känt att det är så rätt, lätt och kul att springa. Det är ju den bästa formen av träningsfokusnörderi. Men åter till dagens träning som avslutades med styrka. Det blev bröst, axlar, biceps, triceps, fram-och baksida lår samt utfalls med pilatesboll. Sammanlagt blev det 50 minuters träning. Kanske kan det bli en tur i London trots allt.

God jul!

Astman viner fortfarande som nordanvinden i mina lungor. Jag hade hoppats på en löpartur i London nu till helgen, men kanske får jag hålla mig till stilla promenad och trevliga middagar. Vi är ju inte så knussliga med maten här på bloggen. Personligen så har jag ätardag varje dag, ni vet, äta bör man annars dör man.

I närheten av det hotell som ska bo på finns det ett trevligt frukostställe som brukar ha en rolig
skylt ute, på den står det skrivet: Healthy breakfast, vilket verkar innebära att saker är tillagade med olivolja i stället för margarin och att de grillar istället för att steka. Men nu är väl det med svenska mått mätt kanske inte grillad mat det man rekommenderar till frukost.


Blir svårt att få till en julbild i löparanda när jag inte springer så mycket, så jag bjuder helt enkelt på just en frukostbild i från London. GodJul!

I all hast...

...så vill jag bara säga att jag inte fick det minsta ont efter gårdagens 10 km. Att jag var hos naprapaten i dag och fick behandling. Att nästa löprunda blir i Barcelona.

Löpningen mellan två besök hos naprapaten

Torsdag: hos naprapaten; undersökning och behandling
Fredag: 5 km, lugn runda
Söndag: 5 km terräng, 30:22
Måndag: 10 km, lugn runda, men motvind
Tisdag (dvs i morgon): återbesök hos naprapaten.

Efter torsdagens behandling var jag, som jag redan har skrivit, ÖM!!! Under fredagen lättade det och det gick bra att springa, även om jag kände av muskeln långt inne i skinkan. Söndagens 5 km i backe upp backe ner gick helt utan problem. I dag kände jag av skinkmuskeln på nytt, och ut på utsidan av höften. Stretchade rumpa och lår efter 7 km och sedan gick det bättre hela vägen hem. Efteråt har jag inte haft ont. Ville gärna ha sprungit en mil (minst) i sträck inför återbesöket, för att ha lite att säga om hur det hade gått. Ska bli intressant att få naprapatens synpunkter på hur hon tycker att kroppen känns i morgon. Rapport kommer.

Kroppen krånglar, fortsättningen

I torsdags var jag hos naprapaten och fick min vänstra höft undersökt och behandlad. Det är inga slemsäckar som är inflammerade på nytt (trodde jag inte heller). Det är faktiskt inget fel på själva höften. Mitt knä är ok. Men djupt inne i skinkan är det ÖMT och ANSTRÄNGT efter en kompensatorisk gärning av höften sedan foten var halt: höften gjorde vad den kunde för att kroppen skulle fungera, men sen blev det istället en överansträngning där. Behandling igen om en vecka. I torsdags kväll och i går var skinkan öm som om jag hade trillat ner från ett träd och landat på den. I går eftermiddag, ett dygn efter behandlingen, provsprang jag en halvmil, det gick bra. Och i dag känner jag mig bättre. I morgon hoppas jag att det går ännu lite bättre. Och längre.

Jag hostar, alltså tränar jag

I somras fick jag veta att jag har ansträngning- och förkylningsastma. Så nu i sviterna av förra veckans sjukdom har jag fått en massa hosta. Jag hostar så mycket att jag numer har träningsvärk i mellangärdet och magen. Min undran är då, om jag nu får träningsvärk så kanske jag kan lägga till all hosta som bål- och stabilitetsträning? Ja det får väl nästa räknas som styrketräning i intervall.

Vad tycker du?

Med anledning av Cecilias inlägg här nedanför så har det kommit en ny fråga till höger. Rösta genast, och om du inte kan välja svar nu så har fram till 13:23 på julafton att välja. Du hinner med andra ord med att både rösta och se Kalle Anka.

Är du rädd för mörkret?

För ett tag sedan läste jag en tråd på jogg.se där många kvinnliga löpare skrev om sin rädsla för att vara ute och springa när det är mörkt. Dagens nummer av SvD Näringsliv (sista sidan) har rubriken "Varför en social sajt för joggare?". "Därför", svarar Heidi Harman som har grundat Run Along, "jag gillar att springa men vågar tyvärr inte när det är mörkt". Sajten ska hjälpa folk att få löpkompisar så att man slipper att springa på egen hand, men också för att löpningen verkligen ska bli av. Har man bestämt träff med någon är det svårare att ställa in. Heidi Harman säger att hon hoppas att hon ska få kvinnor över hela världen att gå eller springa tillsammans. Sajten startar inte förrän i vår, men den som vill bli testpilot kan anmäla sig redan nu.

Själv är jag sällan rädd för mörker. Jag har två km cykelväg längs med vattnet utan bebyggelse, det sista innan jag kommer hem. Det är nästan alltid den sträcka jag jag inleder och avslutar mina löprundor med, eller som jag cyklar när jag ska till/från Friskis&Svettis. En kväll som denna; några ynka plusgrader, småregnigt... nej, jag är inte rädd. Faktiskt kan jag vara mer rädd en mycket sen och ljummen junikväll när jag är klädd i klänning och bara ben, än i fullständig löparutrustning i decembermörkret.

Det finns platser jag inte känner mig trygg på i mörker. Alltför sent vill jag inte vara ute och vandra ensam. Och skulle det hända mig något - jag är övertygad om att det skulle begränsa mig och min rörelsefrihet för en kortare eller längre tid framöver. Tyvärr. Visst borde ingen behöva vara rädd?

Men hm,hm. Verkar inte timingen lite fel för den här Run Along-grejen? Start i vår? Det är nu det är mörkt.

Kroppen krånglar

Men först något roligt: I dag för 23 år sedan föddes Salli Antonia. Grattis på födelsedagen från mamma! Tänk att tre och ett halvt kilo har blivit ett muskelpaket som sköter om 20 hästar och lite till!





Mindre kul: Vänster höft protesterar igen. Högljutt, till och med, sedan några dagar. Sätesmuskeln har lagt sig i, den också. Även framsidan av låret är stelt. Så var det väl inte i somras, innan en cortisonspruta gjorde slut på det onda? På torsdag ska jag bli undersökt. Av en kiropraktor som kan idrottsskador och som själv är löpare. Senior på elitnivå. Kvinna. Det borde väl vara mittiprick. Frågan är: Ska jag ösa på och komma dit som ett vrak eller vila dessa dagar, låta symtomen klinga av? Kroppen säger ju tydligt NEJ när jag tar i , men är det till någon nytta att den visar sig från sin sämsta sida när jag blir undersökt? Eller förvärrar jag bara?

Det är ju dags att starta träningen inför 2009 års halvmaror! Grrrrrrrrr...

Update: Bålstabilitet 15 minuter. Dagens träning. I dag blir det inte mer än så.

Tillbaka från febern

Nu är jag tillbaka på banan om än lite snorigare än vanligt. Har en hektisk vecka framför mig så det blir nog inget tränat innan torsdagen. Det är riktigt kul att fått en ny kollega som tycker att det är roligt att träna, det blir så lätt att komma i väg och få sällskap när man har samma arbetstider. Så på torsdag har vi bokat in ett spinningpass igen, kanske kan det inledas med lite styrka i bland killarna med små linnen?

Om konsten att springa och skriva

För ett par dagar sedan skickade en god vän, Monika H, mig en par sidor ur senaste numret av Axess (nr 9/2008). Det var en recension av Haruki Murakamis bok "What I talk about when I talk about running". Jag har läst boken, och senast jag träffade Monika pratade vi om den. Hon springer inte, men är bokmänniska till 100%. Vi lärde känna varandra när jag skrev två böcker som finns utgivna på Rädda Barnens förlag. Monika var redaktör båda gångerna, tack och lov. Det är alltid skönt att känna att man är i goda händer.

Jag tycker om Murakamis bok. Hans böcker säljer världen över, och i alla fall Dagens Nyheter hade med honom som en kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Han har sprungit dagligen under många, många år, och han har genomfört ett stort antal marathon världen över. Löpningen och skrivandet är sedan länge de fundament som hans liv och vardag vilar på. Länge sprang han för att gång på gång komma i mål på allt snabbare sluttid. Men Murakami är född 1949 och fyller alltså 60 nästa år. I slutet av sin bok tänker han kring det faktum att han inte längre befinner sig i en fas, vare sig i livet eller beträffande löpningen, då allt bättre sluttider kan bära hans motivation.

Mina böcker säljer ett par hundra exemplar om året. Min royalty brukar ligga mellan 2000 och 3000 kronor. Jag har ganska nyligen börjat med löpning. Jag har aldrig sprungit ett marathon. I dag kortade jag ner milrundan till hälften för jag kände hur det spände i vänster sätesmuskel. Tidigare i år kraschade ett bokprojekt. Det är inte bara ett halvt jordklot som skiljer mig från Murakami. Ändå får jag mer styrfart av att läsa "What I talk about..." än av det mesta runt omkring mig. Och jag håller med om, som recensenten förmedlar från Murakamis bok, att löpträning och skrivande handlar om att bestämma sig, att kämpa mot de egna begränsningarna.

Läs boken, säger jag. Och håll koll på Axess hemsida, för har du tur kan du kanske hitta recensionen där så småningom. Själv tänker jag fortsätta att springa. Och skriva. Som jag kan.

Tänk vad roligt jag ska ha det

De senaste dagarna har spenderats i en feberdimma och det har med andra ord inte blivit något tränat. Men surfat runt på all världens bloggar har jag, och bland annat läste jag något riktigt intressant hos Fredrika. Att helt enkelt fokusera på att träningen är minst lika intressant och viktigt som de stora målen, och det är den ju, men jag måste nog bli påmind om det ibland. Det är ju all träning som gör att det blir så roligt när man väl klarar sina mål. Så efter nyår när nästa strukturerade löpsäsong drar i gång ska jag ha följande som träningsmotto:


Ska också tillägga att det är min syster som lite hastigt broderat denna till mig när hon fick höra att jag gillade det och gärna skulle vilja ha en sådan väggbonad.

En kväll på badhuset

Eftersom jag har bestämt mig för att vara allround i min träning bredvid löpningen blev det 40 längder bröstsim i badhusets bassäng i går. 1000 meter. 1 km. Lite mer än 30 minuter. Jag blev trött i axlarna. Betyder det att jag tränade dem? I resten av kroppen kändes noll och ingenting.

När jag var barn fanns inte mycket som jag tyckte sämre om än simundervisningen i skolans regi. Buss till badhuset, byta om, tvingas ner i det kalla vattnet, simma, simma, dykträning (alla kan försöka!), in i duschen, på med kläder på halvblöt kropp, strumpbyxor som snodde sig och alltid något som blev glömt. Varför skulle vattnet vara så kallt? Varför hade just jag glasögon som immade igen eller stänktes ner så att jag inte såg? Och vem kom på att alla skulle lära sig att dyka? Det gjorde inte jag. Kan fortfarande inte. Och jag är fortfarande lite rädd för badhuspersonalen, ända sedan den gången då jag försökte köpa ett simborgarmärke utan att ha simmat 200 meter. Lögnen lyste i pannan på mig, och den bastanta tanten vägrade att låta mig köpa ett märke om hon inte fick se mig simma. Jag skämdes över min lögn ända tills jag långt senare som vuxen lärde mig, att om man är nio år kan det vara svårt att skilja på vad man har gjort och vad man tänkte att man skulle göra. Värre om jag som vuxen skulle försöka fuska till mig ett simborgarmärke. Eller om ni kommer på mig med att försöka gena bort några km på nästa års Göteborgsvarv för att komma i mål under två timmar. Då är det allvarligt. Nioåringen tänkte verkligen att hon skulle simma, men så...

Badhusbesök är fortfarande inte riktigt min grej. Men bättre nu än då. Och har inte vattnet blivit varmare i bassängerna?

Dagens löpning blev ett 5 km pass i snöglopp, mörker och halka här och var. Tog tiden och klockan stannade på 28:15, det vill säga 5:38 per km. Helt ok.

ps: en undran med anledning av min come-back i badhuset: Raka sig, ok - men var som helst (på kroppen) var som helst (i de gemensamma duscharna)?

Vill ni se mig i dagens underställ?

Vissa typer av bloggar verkar vara lättare än andra att uppdatera. Åsiktsbloggar med politisk innehåll måste väl tillhöra de lättaste, skvallerbloggar kommer väl gissningsvis på en andra plats. Modebloggar, fota dig själv och du har inlägget klart. Löparbloggar är gissningsvis lättare att underhålla den delen av året som det inte blir mörkt vid 15-snåret, snöar, blåser, töar och isar. Ja om man nu inte lägger någon av ovanstående bloggaspekter på temat, det vill säga yttrar sig politiskt om löpning, fotar sig själv i dagens underställ samt tipsar om vinterns måste-ha-mössa varje vecka eller skvallrar om löpning " Har ni hört att en tjej hade gröna tights på TSM i söndags, ja ni vet hon som är ihop med en kille som inte springer".

Det är riktigt kul att blogga om löpning och läsa andras bloggar om detsamma, därför känns det extra svårt att överhuvudtaget få till en text som är spännande om att gå på gymet och bekanta sig med de fria vikterna. Någon gång ska jag göra ett försök. I går blev det 10 minuters rodd sedan fria vikter för axlar, biceps, triceps och bröst. Köade till maskinerna för fram- och baksida lår och avslutade det hela med bålstabilitet. Summan av gårdagens träningskalas blev: 45 minuter!

Jogga är populärt

Ovanstående bröd var helt klart populärast på dagens lunchställe. Om det beror på namnet eller på smaken förtäljde inte denna nästan tomma brödkorg.

Min oraka rygg del II

Äntligen hade jag lärt mig mitt core-pass. Ledaren Marie gjorde likadant varenda måndag. I kväll var inte Marie där, utan någon annan som såg ungefär likadan ut. Sedan var det inte mer som var lika. Nya rörelser rakt igenom. Plankan var utbytt mot...hunden nånting, och jag måste ha jordens längsta överarmar. Jag kommer inte ner. Lodrätt blir det inte. Det är i den enda ställning min överkropp ser biffig ut. Jag tränar vidare.

Gårdagens löpning lämnade inga spår i kroppen, skönt - alltså spår i form av värk eller liknande. Det gjorde dagens arbete, lämnade spår i skallen. Socialtjänst i åtstramningstider är mission impossible. Kommunen ska spara pengar. Socialtjänstlagen är den samma. Vad ska man fylla glappet med?

Sugna på årets julklapp?

Tillsammans har jag och A vår familj spridd över stora delar av Sverige. Detta innebär att vid högtider som kristu födelse får man helt enkelt fira det lite pö om pö. Så i helgen var det premiär för all den där maten som vi förknippar med starten av vår tideräkning. Vi kalasade på julmat och delade ut julklappar. I ett av paketen till mig låg detta:

Jag hade sedan tidigare underdelen i från Crafts Pro Zero serie. Nu är bara kruxet att jag inte kan springa så någon närkontakt med kylan blir det inte på ett tag. Men det känns bra att det kompletta understället ligger i garderoben och väntar. Jag är också mycket tacksam för att jag hittills inte fått denna variant av årets julklapp.

En god vana...

...tror jag att det börjar bli, och inte alls oöverkomligt längre, att få ihop runt 15 km på ett löppass.

I går var det dags igen. Gav mig iväg hemifrån och sprang ett par km innan jag mötte Sigrid, och sedan gjorde vi sällskap det mesta av rundan. Perfekt väder - några plusgrader och vindstilla. Vi fick till och med en och annan glimt av en himmel som var blå. För första gången på ett bra tag sneglade jag på klockan, och med paus på fem minuter bortdragen (dricka och prat med en kompis på vägen) blev det en km-tid på 6:00, vilket är helt ok för mig när jag springer över milen.

Orken finns där, men jag ligger hela nära att överanstränga vänster höft/ben, eller vad det nu är som händer. I går stretchade jag noggrannare än vanligt och tycker att det gjorde nytta. Så fort jag blir lite bättre, slarvar jag med stretchen/stabilitetsövningar. Dumt, men det hjälper inte att konstatera bara, bättring krävs. Jag vill kunna vara ute och springa långt och länge! Inte minst i Portugal vecka 10, som nu är bokad. Kolla här om du är intresserad av Springtimes löparresor till Monte Gordo.

Tjejen i löparskor

Idag var jag "tjejen med jazzbyxan" eller "killen med surfshorts" i spinningvärlden. Jag var "tjejen med löparskor" (och hur kan det vara fel tänker jag), för av ca 25 deltagare var vi bara 3 stycken som inte hade cykelskor. Så därför tog jag i extra hårt så att åtminstone någon annan kunde känna sig slagen av "tjejen i löparskor".

Idag var det en riktigt bra ledare, en man i gissningsvis 50-års åldern som såg ut att inte ha gjort annat än att cyklat i sitt liv. Han fokuserade mycket på intervaller och hög kandens, så det kändes som ett perfekt pass för oss som normalt sliter löparskorna mot asfalt och grus. Jag är inte ännu så biten att jag vill köpa skor för detta, jag får väl helt enkelt fortsätta på inslagen taktik och tillhöra de odd one´s.

Nä man dör inte

Började gårdagens träning med styrka för axlar, bröst och överarmar, sedan två bålstabilitetsövningar. När dessa var avklarade blev det ett nytt spinningpass. Att börja med spinning är ungefär som att börja springa, dvs. sjukt jobbigt. Den enda skillnaden är att jag numer vet att jag orkar mer än vad jag tror och att jag inte dör av det. Detta pass var både svettigt och otroligt jobbigt. Hade mjölksyrakänningar redan efter halva passet och fick ta det lite lugnare under den andra halvan. 50 minuters spinning senare stapplade jag ner till mattrummet (låter som kuddrummet, men nej) och stretchade ut rejält, framförallt höftböjaren som kändes några centimeter kortare.

Rösta!!!

Med anledning av vårt ordklyveri här nedanför undrar vi vad du tycker. Rösta i vår premiäromröstning till höger. Genast!

Språkrådets Frågelåda!

En riktig vän när man behöver den som mest, denna Frågelåda! Att den är det när man sitter och filar på en artikel eller utredning det vet jag sedan länge - men nu behövs den även här. Jag läste Malins undran angående spinning: Hur ska man säga - jag har varit och...???

Ja, hur ska vi säga, efter våra spinningpass. Så här säger man på Språkrådet:

Fråga: Hur tycker ni man ska göra om man vill använda spinna till spinning (som motion). Hur böjs det?
Svar: Eftersom det redan finns ett verb spinna med stark böjning (spinna, spann, spunnit), så är det naturligt att använda den böjningen vid den nya betydelsen. Det finns belägg på svag böjning (spinna, spinnade, spinnat). Detta är inte så konstigt, eftersom nybildade verb brukar böjas så. Bäst är dock att böja spinna på samma sätt i alla betydelser och inte skilja ut denna betydelse av verbet spinna från de andra.

"Jag har varit och spunnit i dag." Kan bli komplicerat om man är bland får och kardor och sånt. "Jag har spinnat i dag." Tja, kanske inte läge för missförstånd, utan mest obegripligt. Vad säger ni, som går på spinning (väljer jag, för säkerhets skull)?

Nu ska jag fundera på träningsupplägg. Ska kolla Malins tips.

Träningsgrammatik

Nu när jag har varit på spinning så undrar jag hur man böjer spinning i imperfekt. Säger man jag spann, jag har spunnit eller måste man helt enkelt använda sig av har varit?

Jag sjunger alternativträningens lov

Orka mera Anna sticker ut hakan och ska inte följa samma marathonprogram som resten av Sverige. Jag gillar absolut den delen som innebär att man också ska få in två träningsdagar i veckan som inte är löpning. Var det det som du efterlyste Cecilia? Anna tipsar också om boken Run less, run faster. Ska kika lite i den tror jag.

Löpning är för mig just nu inte annat än en avlägsen dröm. Efter spinningen i förrgår var jag dock så där härligt löpartrött efteråt så jag ska nog testa det idag igen. Det som var lite småklurigt med spinning var den här biten med att cykla i takt med musiken. När jag springer så springer jag, men med detta blir det ett moment till. Det kallas väl taktkänsla. Jag får se om jag kan rota fram mina gamla takter från tiden som slagverksstudent på Degerfors musikskola.

Mysko, mysko

När jag kör bil hem från mitt jobb är vägen alldeles platt. Som en frusen älv. Bara vid SAAB är det ett par gupp, om man inte sitter i andra tankar. När jag som jag gjorde i dag, springer från jobbet och hem, är det mer eller mindre uppförsbacke mellan Oxelösund och Nyköping???

Det gick lätt att springa den första milen och lite till. Eftersom det fortfarande är funrun som gäller vet jag inte hur fort det gick (lite sneglade jag på klockan ;), ok). Vid ICA Arnö pausade jag, gick in och köpte en banan. Nästa mysterium: Hur kan det bli så mörkt och kallt på bara några minuter??? Och det där snabba och lätta - borta??? Segade hem den sista halvmilen och frös för första gången på mycket länge under en löptur.

Under hela året, mer eller mindre, har min vänstra sida krånglat. I dag uppförde den sig som rena kursettan och istället började högra sätesmuskeln bråka. Men inte förrrän på slutet, och nu är det lugnt i hela kroppen. Den kanske ville påminna mig om vad som är så lätt för mig att glömma: Att träna styrka. Jag har ingen stark kropp som står pall för vilka km-ryck som helst. Så vill jag kunna springa längre, måste jag lägga till annat än ren löpträning. Hm, hm. Jag tror jag måste söka lite kunskap. Tips?

Vilovecka, nästan

I morgon är det onsdag. Då blir det löpning hem från jobbet. Eftersom det är mer än 15 km (en halv...) blir det per definition ett av mina långpass.
Annars har det inte blivit mycket gjort den senaste veckan. Sprang intervaller förra onsdagen, körde hårt på ett kul golvgympa-pass i fredags. I lördags gav jag mig iväg till Göteborg och där var det totalt fritt från allt över nivån långpromenad.

Återkommer i morgon, om både långpasset och annat. (Vilken cliffhanger.)

Gymmusik del 100

I dag var det för Malin, 28 år gammal, spinningpremiär. Hade laddat i en vecka med min kollega S som ville ge spinning en ny chans (jag tror hon hade två tidigare pass i bagaget). Vi kom dit, frågade hej vilt om hur allt på cykeln skulle ställas in, och började sedan cykla. Det var absolut inte det jobbigaste jag gjort i mitt liv, men väl det svettigaste. Det närmsta jag kommer i svettgrad (är det ett ord?) är nog ett besök i ett turkiskt hammam. 50 minuter svischade förbi ganska snabbt och det kommer att bli fler gånger. Det här är helt perfekt som konditionssubstitut så länge jag inte kommer överens med min fot. Kändes som att ha gjort ett intervallpass på Sundbybergs IP.

Något om passet? Jag kan ju inte alla flaschiga spinningtermer men på ett ungefär så var det uppvärmning, upp och stå, stå lite längre bak, sitt, stå långt bak (halka inte med händerna på styret), sitt... Ja ni ser varåt det barkar om jag skulle skriva om hela passet. Det roliga var att mitt i så kom det ett lugnare parti och då spelade den låt som var med på den absolut första skiva jag köpte som barn, Banankontakt med Electric banana band. Det var inte i går jag hörde den.