söndag 14 december 2008

Om konsten att springa och skriva

För ett par dagar sedan skickade en god vän, Monika H, mig en par sidor ur senaste numret av Axess (nr 9/2008). Det var en recension av Haruki Murakamis bok "What I talk about when I talk about running". Jag har läst boken, och senast jag träffade Monika pratade vi om den. Hon springer inte, men är bokmänniska till 100%. Vi lärde känna varandra när jag skrev två böcker som finns utgivna på Rädda Barnens förlag. Monika var redaktör båda gångerna, tack och lov. Det är alltid skönt att känna att man är i goda händer.

Jag tycker om Murakamis bok. Hans böcker säljer världen över, och i alla fall Dagens Nyheter hade med honom som en kandidat till årets Nobelpris i litteratur. Han har sprungit dagligen under många, många år, och han har genomfört ett stort antal marathon världen över. Löpningen och skrivandet är sedan länge de fundament som hans liv och vardag vilar på. Länge sprang han för att gång på gång komma i mål på allt snabbare sluttid. Men Murakami är född 1949 och fyller alltså 60 nästa år. I slutet av sin bok tänker han kring det faktum att han inte längre befinner sig i en fas, vare sig i livet eller beträffande löpningen, då allt bättre sluttider kan bära hans motivation.

Mina böcker säljer ett par hundra exemplar om året. Min royalty brukar ligga mellan 2000 och 3000 kronor. Jag har ganska nyligen börjat med löpning. Jag har aldrig sprungit ett marathon. I dag kortade jag ner milrundan till hälften för jag kände hur det spände i vänster sätesmuskel. Tidigare i år kraschade ett bokprojekt. Det är inte bara ett halvt jordklot som skiljer mig från Murakami. Ändå får jag mer styrfart av att läsa "What I talk about..." än av det mesta runt omkring mig. Och jag håller med om, som recensenten förmedlar från Murakamis bok, att löpträning och skrivande handlar om att bestämma sig, att kämpa mot de egna begränsningarna.

Läs boken, säger jag. Och håll koll på Axess hemsida, för har du tur kan du kanske hitta recensionen där så småningom. Själv tänker jag fortsätta att springa. Och skriva. Som jag kan.

1 kommentar:

Anonym sa...

AHA det var inte bara i skrivandet satt....jag som alltid tyckt att ni känns så lika!
Kämpa på med allt. Snart rullar royaltiesen in som mara sagrarna:)