Återfall - tidtagning

Hade nog tänkt mig att jag skulle träna styrka i några av maskinerna hos Friskis&Svettis efter de inledande 20 minutrarna på löpbandet. Fortsatte istället med korta intervaller, och så var tidtagningen ett faktum. Jo, men det här var ju rätt kul! Fortsättning följer, i alla fall vintertid.

Kul är det också att för första gången någonsin ha sprungit mer än 100 km under en och samma månad.

Styrketräning blev det ingen.

14 000 meter

Jag trotsade inte vädret och åkte därför till gymet. Hade ingen direkt plan men jag började med att värma upp på löpbandet. Efter 2,5 km gjorde jag en tjurrusning och sprang 1,5 km i 5:04 tempo, sedan var nästan halvmilen klar. När den väl var gjord så bestämde jag mig för att det skulle bli 14 km. Längre pass på löpband är inte så roliga, men i någon halvmil fick jag in grannens puls på mitt löpband så jag kunde följa hans framfart med att hålla pulsen under 150 slag/min. Sedan gick jag in i någon ren tristessdimma och tänkte på löparåret 2009 och helt plötsligt var de 14 avklarade. En timme och 21 minuter tog detta. Efter prick en timme tyckte löpbandet att det var färdigsprunget och ställde om sig på cool down läge, så då var det bara att höja farten igen.

Något gör att man känner sig rätt så uttittad, som att andra tittar och tänker hur står hon ut alternativt kan hon inte kliva av snart så att andra kan springa på löpbandet utan tidsbegränsning. Trots tristessen kändes det riktigt bra, verkar ändå som att jag ska kunna bli vän med längre distanser på lägre farter.

Var tar den röda tråden slut?

Jag har ju länge sagt att jag vill läsa What i talk about when i talk about running av Murakami. Som jag väntat på att få hem denna bok. För sisådär två veckor sedan fick jag ett meddelande om att boken inte kan levereras. Ungefär samtidigt läser jag i en liten notis att Murakami numer också deltar i Triathlon. I notisen brevid läser jag att Bodil Malmsten just då läste Gomorra av Roberto Saviano och Fågeln som vrider upp världen av just herr Marathon- Triathlon, alltså exakt samma böcker som jag då läste. Jag har länge fått höra att jag borde läsa Malmsten så jag tog detta som det slutliga tecknet och gjorde ett snabbt inköp av Priset på vattnet i Finistere. Men nu undrar jag; springer hon också? Kan inte den röda tråden få fortsätta i att hon kanske tar sig en morgonjogg var hon nu bor?

Update: Exakt här tar den röda tråden slut. Följande rader ur hennes blogg svarar nog på min fråga: Jag läste någonstans att om man motionerar blir man 60 procent mindre deprimerad.Jaså, jaha.Än vad då?Än sig själv om man bara hade suttit vid nya satansdatorn och rökt cigaretter?Än alla andra?Än den fatalt glada och motionerande besserwisserkvinnan i tidningen där jag såg upplysningen om de 60 procenten?

Update 2: Cecilia säger att det i det första numret av VI LÄSER står att läsa att Bodil springer. Den röda tråden fortsätter.

Ett liv med halvmaror i faggorna?

Förra fredagen bjöd MittVal och My som har varit vår trevliga kontakperson i Tjejmilenprojektet på en avslutningsmiddag. Jojje från Runners World där artiklarna om vår träning publicerades under året var också med. Pernilla som skrev alla artiklarna och som även är redaktör för Hälsobrevet skulle också vara med, men fick tyvärr förhinder. Tack My; för god mat, för alltid lika mittiprickgott vin som du med dina vinkunskaper väljer, och tack både My och Jojje; för en kul kväll på krogen! Och dessutom till er alla tre; Pernilla, My och Jojje; ett himla roligt år har det varit!

Under kvällen kom vi fram till att så definitivt avslutat är inte vårt samarbete; framöver hittar ni MittVal på den här sidan, och de röda tightsen kommer att synas hos MittVal. Mer om detta så småningom! Och mer löpning blir det förstås! Halvmaran som distans ska under året som kommer övas in och finslipas. Malin gjorde ju en fin debut på Stockholm Halvmarathon i september; hamnade på strax över 1:56. Just nu grubblar hon på km-tider och vad klockan ska stanna på under 2009. Besked kommer. Själv har jag på två halvmaror haltat i mål på tider som jag helst vill glömma. Mitt kass-ben har sagt nej någonstans vid 12, 13 km och sedan... jo, jag har ju kommit i mål, gående, haltande. Så mitt mål är att 1) vänja kroppen vid att springa allt längre distanser och komma springande i mål - tredje gången gillt! 2) göra det i ett tempo om 6:00 per km 3) öka något och komma i mål på max 1:59:59.

Därför är det roligt att kunna avge dagens rapport: Sprang från jobbet i Oxelösund och hem. Det är en sträcka på 15,7 km. I Töreboda (Jogg.se-helgen) träffade jag en man som sprang ultralopp. Han var stark, snabb och allt möjligt. Orkade mycket. Ändå, sa han, var han noga med att lägga in korta gångavsnitt under sina långpass. Då sträckte han på kroppen, sköt fram höfterna och hittade tillbaka till sitt fina löpsteg. I dag följde jag hans råd, utifrån min runda och min nivå. Efter 20-25 minuter gick jag i några minuter, passade på att dricka lite. Sprang igen. Ny gångpaus, lite stretch av vänsterbenet. Och så vidare. Förutom att det stummade en aning i mitt sämsta ben efter cirka 13 km gick det utmärkt att springa längre än vad jag brukar. Att dessutom få vara ute och springa en vanlig vardag mitt på dagen, i blekt solsken, vindstilla... I´m happy. Ett core-pass har det också blivit i dag.

Årets sista lopp

Då var jag anmäld till töfemman/snöfemman. Det borde bli årets sista lopp och jag har ända sedan i våras varit sugen på att springa ett 5 km lopp till i år. Men med tanke på följande banprofil så lär det väl knappast vara tal om att sätta något nytt pers. (Banprofilen är för milen som springs två varv på 5 km bana, så om ni halverar nedanstående får ni femman.)




Nu är det bara att hoppas på lite snö för då får alla deltagare pris.

Vad var det jag sa!

Idag fick vi resultaten från stegräknartävlingen på jobbet. 200 st deltog och jag kom på 13 plats med 501 201 steg på 30 dagar. Personen som vann gick över 900 000 steg, så där ligger man i lä med sina i snitt 17 000 steg per dag. Om ni minns så gissade jag att en ett hundägande vårdbiträde skulle ta hem vinsten, och så blev det. Rena rama Saida-fasonerna av mig.

Idag var det styrka som gällde efter jobbet. Värmde först upp med 15 minuters backintervall på crosstrainern. Sedan 2 x benstyrka, 2 övningar för arm-bröst, kiropraktorutfallen samt avslutade med några coreövningar. Ett ganska lungt men härligt stärkande pass. Nästa vecka bär det av till kiropraktorn och den här gången hoppas jag att det kommer märkas att jag satsat ordentligt på styrka den senaste månaden.

Helgens träning

I går stod det gymträning på programmet. Men så kändes det som att jag inte orkade åka in till Fridhemsplan så jag tänkte att jag kunde springa lite här hemma i stället. Men så blev det så tråkigt väder så då tänkte jag att det vore skönt att åka till gymet. Det slutade med att jag sprang, på gymet. Hängde ni med? Börjar bli dags att strukturera upp det här lite. Tanken är jag jag ska ha en stärkande period, vilket jag har. Men jag saknar den där långsiktiga planering som jag hade i somras.

I helgen blev det följande träning: Fredagen bjöd på 3 km uppvärmning på löpband (17 min) sedan ett medelpass 45 min samt avslutande kiropraktorövningar på pilatesboll. Sedan träffade jag Cecilia och vi pratade röda tights :). Igår söndag blev det ett lungt milpass på löpband i ca 5:40 tempo (57 min) och avslutande kiropraktorövningar.

Långpass i vintertid

Det här är söndagen då man både hinner såsa på morgonen OCH ge sig ut på en 14 km runda, och ändå vara hemma före 12! Tänk, att få vrida bak klockan en timme varje morgon när man vaknar.

Det blev en blöt runda. Redan efter ett par km rann vattnet mellan tårna. Regnet fick till och med korna som jag sprang förbi att söka skydd. Motvind km 3 och 4, segt motlut dessutom. Sedan lättade det och jag kom in i andra andningen och sprang en mycket behaglig runda på 14 km i ett tempo jag inte har en aning om, eftersom det numera är funrun för hela slanten. Hann med både lite God morgon världen och en del av nästa program också, och jag som aldrig brukar lyssna på något medan jag springer föll pladask för kombinationen löpning/P1.

Så här kommer min träning att se ut framöver: Ett långpass som blir allt längre när det är helg, och så en kortis med Snabba Jenny på onsdagar när det funkar för jobbet. Core på måndagar och gärna på onsdagar. Får jag dessutom till lite styrketräning är jag mer än nöjd.

Prylar, prylar och prylar

Innan jag började springa så gymade jag lite sporadiskt. Min tanke bakom vad jag hade på mig var nog också ganska så sporadisk, men jag vet att jag köpte mig ett par gymbyxor och något linne som varvades med allt annat som följde med på träning (tänk t-shirtar från ungomen och mjuka hemmabyxor). Sen kom den dag jag började springa, det var i mars och ganska kallt, hade på mig några mjuka bomullsbyxor, vanlig t-shirt, en tjock svart luvtröja, en ullig mössa och några fingervantar. Som gjort för att dra på sig en lunginflammation. Men nu är det andra tider. Jag får knappt igen skåpet där alla tights, funktionströjor, linnen, löparklockor,vätskebälten,kepsar och löparjackor ligger. Men, jag tycker nog inte att löparkläder är de bästa på ett gym och jag är nog inte den sporadiska typen längre, så: Hello alla träningsklädesbutiker, ni har fått en ny storkund. Idag köptes de första byxorna. Jo jag behövde dem, mina röda och svarta tights trivs nämligen bättre utomhus.

Att springa på resande fot

Av med vardagsskorna och på med löparskorna. Umeå bjöd på en perfekt norrländsk höstdag. Två grader i luften, blå himmel och sol. Tog en tur längs med älven i 65 minuter och i sisådär 5:45 tempo. Det fina i kråksången var också att det bara var att sätta sig vid dukat bord dryga timmen efter turen. Så nu är jag lite hög på löpning, mätt och belåten samt riktigt, riktigt trött. Skippar den där morgonturen...

Uppe och ute innan frukost?

Jag har än så länge under mina jobbresor inte träffat på någon annan löpare. Så om man vid frukosten råkar nämna att man varit ute och sprungit på morgonen tittar de med stora ögon på en. I Skottland var det till och med en man som varade "Jaha ja , du är en sån där radikal typ, säkert med i Fältbiologerna också". Vet ej vad han hade för bild av löpare. Idag bär det i alla fall av till Umeå i två dagar, får se om jag träffar på någon annan löpare innan dagen börjar på riktigt för alla andra.

Jordgubbstights och finska ballader

Den hårda faktan om dagens träning

Först 10 minuters intervall på crosstrainern. Den funkar riktigt bra som substitut för löpningen, särskilt om man kör backintervall. Men ganska mycket tråkigare. Efter den gick jag på ett medelpass. Bortsett i från att jag har lite svårt med armhävningar och dy.l efter vårens brutna armbåge så känns det mer och mer som att jag behöver gå på intensivpass för att det ska kännas som en utmaning. Avslutade det hela med kiropraktorns utfallsövning med pilatesboll. Den är otroligt jobbig och efteråt var det så att jag darrade i benen av utmattning. Sammanlagt 65 minuters träning.

Den mjuka faktan om dagens träning

Ibland löparvänner har det talats lite om det här med att komma ut ut tightsgarderoben. När man väl är ute ur den så är man fast. För att ta steget längre har det också skojats om vad som skulle vara de fulaste tightsen. Vi bär ju stolt våra röda tights (även om de är svårmatchade). Kandidater på listan över mindre smickrande tights har varit ett par gröna med hulkenvarning, det har skojats om tights där tyget ser ut som tryckt jeanstyg, eller med nåt riktigt härligt 80-talsmönster. Men i dag på träningen klev det in en tjej med halvlånga tights i svart med jordgubbsmönster. Det var så galet att jag nog inte ens kunnat föreställa mig det. Men de skulle helt klart platsa om man springer Jordgubbslunken (där får man en liter jordgubbar när man går i mål). I övrigt en eloge till den finska jympaledaren som gör att man slipper E-type etc. då hon blandar nordafrikansk pop med finska ballader, hon har helt klart den roligaste och mest oväntade musiken på sina pass.

En glimt av Jogg.se-helgen

På väg mot Mostugan och fartlek i terrängen.


Febrig Vego-Krister blir dagens korvgrillare. Varför ser han så bekymrad ut?
1. Han tycker synd om grisen.
x. Han tycker synd om den som ska äta grisen.
2. Räcker korven?


Vätskekontroll efter 9 km på söndagens långpass.

Ett gäng ur snabba gruppen efter första milen på långpasset.

Krister och Niklas från Jogg.se

Måndag morgon och hemma igen efter några löpardagar med Jogg.se i Töreboda. Vi var 17 personer som strålade samman i fredags, inkvarterades på Pensionat Prästgården och gav oss sedan ut på en lugn jogg längs med Göta Kanal. Vilken miljö, som gjord för löpning! Fina grusvägar på båda sidor om kanalen. Då och då en sluss som gör det möjligt att komma över kanalen och springa på andra sidan vattnet hem. En fram och tillbaka runda, men med nytt grus under löpardojorna, alltså.

Lördagen inleddes med morgonjogg 7.30. Även denna tur gick längs med kanalen, men åt andra hållet. Staffan som ledde turen kom efter ett tag på att han höll ordning på miles istället för km, ingen fara, för mina ben visade sig från sin bästa sida. Även det vänstra. Staffan höll en föreläsning efter frukosten - om byggstenar i träningen - och sedan var det dags för mat och vila inför eftermiddagens fartlek uppe i bergen :) Krister som hade lyckats pricka in en febertopp under helgen tog alla andra roller än löptränarens och grillade gris- och sojakorvar åt alla som ville ha mellan varven.

Söndagen var lika med långpass; 23 eller 33 km. Efter 9 km stod Niklas bil omgjord till vätskekontroll, och eftersom jag hade sprungit mer än jag brukar åkte jag med den febriga alltiallon Krister i bilen till 18 km. Spännade resa i terräng, men Niklas familjebil uppförde sig som den bästa crossovern i världen och tog oss igenom vatten och förbi gården där det stod skrotbilar parkerade tvärs över vägen och där man inte riktigt kände för att gå och knacka på och be dem flytta bilen - det var lite Hells Angels wannabe-varning över stället, tyckte Krister. Strax efter 18 kom vi till Hajstorps café, kunde dricka kaffe, och sedan springa hem längs med kanalen (23 km totalt) eller som en del gjorde; plussa på med några km västerut och tillbaka och hamna på 33 km. Mitt långpass hamnade på 14 km.

Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och tog det försiktigt. Totalt sprang jag 38 km. Jag har inte haft det minsta ont under tiden. Jag har inte det minsta ont nu heller. Jag var glad från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Jag är glad nu också. Niklas, Krister, Staffan: Vad bra ni hade ordnat det för oss, precis allt! Alla ni andra: Tack för kul dagar, både i spåret och för övrigt!

Avundsjuka suckar...

Nä jag blev hemma den här helgen, mormors 70-årskalas kom i mellan. Så nu sitter jag här och får uppdateringar av Cecilia från denna helgs löparmetropol Töreboda. Avundsjuk? Inte alls... :)

Men träning blir det ändå. Provade mitt löpsteg i förrgår och jag vinglade 5 km fram i smått fantastiska 5:58 tempo. Inte mitt saktaste, men väl näst saktaste. Att det ska vara så svårt att ta det lungt. I går blev det friskis med 2 km uppvärmning på löpbandet, sedan 20 minuters intervalll på crosstrainern och de hela avslutades med 25 minuters styrka. Däribland de utfallsövningar som kiropraktorn rekomenderat för att stärka upp knän och höfter. Som jag alternativtränar, hur stark kommer inte jag att vara efter de här veckorna? Tänkte att den styrkan får komma till nytta i november för om mina ben vill (eller som Nils Poppe sa: Om gud vill och rumpan håller) så blir det till att springa antingen tömilen eller snöfemman. Kastade ut en fråga om den tävlingen på jogg.se och någon svarade att det var som att springa en kortvariant av Lidingöloppet fast med snö. Det blir spännande. Som sagt, om gud vill och rumpan håller så står jag på startlinjen.

Dags för Jogg.se-helg i Töreboda

De röda tightsen är nerpackade, två par väl insprungna löpardojor likaså. Några mil i bilen och sedan är jag här och låter Töreboda vara världens centrum över helgen. Rapport kommer!

Trasselsudd

Var gör man av sina medaljer? Ja inte har vi vetat, så vi har tydligen lagt dem i en skrivbordslåda. Så när den rensades häromdagen kom denna trasselhög upp. Dags att skaffa sig ett sånt där fint medaljskåp, gärna med glasdörrar så att andra kan se. Vad säger ni? Inte? Nähä...

Om ni såg någon vingla...

...i Solna, så var det bara jag som var ute och sprang mitt saktaste. Hela tiden ekade A:s ord i bakhuvudet "Du måste bli bättre på att också ta det lugnt när du springer" och "Löpningen blir inte bättre av att du bara försöker springa snabbt"(märk väl ordet försöker). Så nu tog jag det jättelungt, det var nog flera månader som jag sprang så här sakta. Det blev en kort tur på 6,73 km i (hör och häpna) exakt 6min/km och mina ben var glada. Efter det här blev jag jättesugen på långpass i lite lugnare mak, senaste gången var nog i sommras då vi averkade ett 16 km pass i de västerbottniska skogarna. Tyvärr har A precis opererat knät, så något löparsällskap hemifrån lär nog dröja. Alltså ser ekvationen ut som följande: A har benet i högläge+mina ben gillar lite mjukare underlag+jag ska lära mig att ta det lungt= Löparsällskap i terräng. Någon som vill ta med mig på en terrängrunda? Jag lovar att springa sakta.

Åh vad jag gillar att springa

Springa är jag bra på, jag vet hur jag ska ta steget, skjuta fram höften och höja blicken i backarna. Jag springer för att det är roligt och för att det sporrar till att hela tiden vilja lite mer. Det bästa är ju att det går framåt. Jag blir snabbare, jag orkare mer och drömmer om lite mer utmanande tävlingar. Men ibland måste kroppen vila från löpningen. Nu har det gått en vecka sedan jag senast sprang, bortäknat det lilla återfallet jag fick på löpbandet förra veckan. Under den veckan har jag försökt att alternativträna och se till att stärka de bitar som ibland glöms bort. I går var även jag på friskis och jag kände mig ganska så okoordinerad. Gympapass är inte lika självklara, jag kan inte alla steg och trix och så är det klart efter dryga 40 minuter, men det ger perspektiv.

Jag känner mig nästan lite träningsbortskämd av all löpning. Man får frisk luft, ser hela tiden nya platser, man hinner bli rejält trött och det är lätt att ändra målet under löppassets gång. Igår blev det i alla fall ett medelpass som inte riktigt tröttade ut så jag körde även 15 minuters backintervall på crosstrainern. Det är så härligt att bli trött och svettig så idag ska jag nog testa det här med löpning igen.

En timme framför spegeln

I går, efter Hässelbyloppet, läste jag både här och där på någon blogg om komfort-zonen. Det var alltså den min hjärna inte tänkte överge så lätt, där någonstans under den sjätte km:n.


Hamnade längst fram på kvällens core och det var bara lite luft mellan mig och spegeln. I en hel timme. De röda tightsen dinglade under en tröja som jag trodde satt åt. Ben och armar spretade åt alla håll. Ryggen böjde sig lite hur som helst. Ansiktet såg ut som efter ett par dagar för länge i solen, resten av mitt skinn var mer än naturligt blekt. Jag påminde om mig själv som seriefigur. Nästa gång ska jag ställa mig lite längre bak. I säkerhetszonen för alltför häftiga intryck.

Pusselbitarna i min kropp känns i alla fall hela efter gårdagens löpning.

Hässelbyloppet 58:34 eller ibland går det inte så fort som man vill

Allt var perfekt. Sol och höstdagsvackert. Malin som hejade. Bernhard som var med nere i Monte Gordo i mars dök upp. Planen var att springa på 57:30. De första fem km gick fint, som bäst låg jag två minuter före tiden. (Före tiden?) Vid sex km försvann all min motivation. Varför ska jag? Jag till och med gick i en backe som jag andra dagar knappt hade uppfattat. Jag blev irriterad på en kvinna som stånkade något otroligt när hon sprang strax bakom mig. Smitta inte mig med din tunga andning! Då förstod jag att jag var illa ute. Det är man alltid när man börjar skylla på andra. Ja, och så var de två minutrarna snart tappade, och en till innan jag gick i mål på 58:34. Mitt "hej då 60, hej 55!" tar jag med mig in i kommande millopp :)

För så här är det också: En dag trodde jag aldrig om mig själv att kunna springa en mil. Inte ens på två timmar. Första milloppet var Midnattsloppet 2005, och jag gick i mål på 1:09 och något mer. Jag hade fyllt 45 år några veckor tidigare. Ok, man kunde tydligen springa en mil (om man gick i backen upp till Sofia kyrka), men hur kunde man göra det på mindre än en timme? Att några gjorde det myckert snabbare än så - bortom min horisont. Några år har gått - och nu gör jag det.

Läs Funruns roliga, välskrivna, tänkvärda text som hon skrev efter att ha sprungit SUM i går! Det finns något större än att alltid räkna sekunder i spåret eller ständigt ängslas över maten man äter i förhållande till sin träning. Ja, jag vill fortfarande springa en mil på 57:30. Ja, det var roligt på Hässelbyloppet i dag!

3192 löpare i solsken

Första bilden tagen bara sekundrarna efter start.


Cecilia på upploppet med ca 150 meter kvar.


Cecilia tillsammans med Bernhard som också var nere i Portugal i våras.


Avslutningsvis så kommer bilden som visar att någon var rejält missnöjd med sina skor. Det bör tilläggas att de såg relativt nya ut.

Som man blev sugen på att springa ett lopp när man stod där i strålande solsken och såg alla tightsbeklädda människor. Kanske får man ge tömilen/snöfemman en chans?

Dags att vara publik

Här står jag och slöar med hässelbyloppet i bakgrunden. Men nu är det pay back time för att vakta väskor och heja längs med banan. Uppsjungen och klar ska jag nu heja på cecilia.

Fredagskänsla

Bästa träningsdagen är helt klart fredagen. Det känns så befriande skönt att få börja helgen med att ta ut sig rejält. Igår hade jag en dejt med crosstrainern, en intensiv och svettig sådan. Så där jobbigt bra att jag fortfarande svettades fast jag hade duschat. 30 minuter i mitt högst tempo hittills, och för att göra det hela ännu jobbigare så hade jag högre motstånd än tidigare. Med detta avklarat så hade jag en riktigt bra fredagskänsla i kroppen och kvällen fortsatte med middag och ett glas pinot noir på Nalen och avslutades med praliner från Chokladfabriken hemma i soffan. Vilken dag kan vara bättre än fredagen om man vill njuta lite extra av livet ?

Spänsta loss där hemma!

Ganska så ofta tränar jag pilates hemma och till min hjälp hade jag i början en dvd från Winsor pilates. Nu har jag gjort den så många gånger att övningarna sitter utan den i bakgrunden. Träna hemma är ju smidigt om man inte riktigt hinner i väg till gymet. Men jag undrar om det inte var populärare förr? På loppisar brukar det drälla av vinylskivor med detta tema. En favorit får nog vara Spänsta med Birgitta.

På film kunde man se Bertil Uggla utföra morgongymnastik, och det roliga med den här filmen är att SVT varnar för att utföra dessa övningar idag. Om insprationen tryter på gymet eller där hemma så har SVT ett helt arkiv med gamla filmer av spänstande män och kvinnor, däribland Bengt Bedrup och Susanne Lanefeldt. Att spänsta ska helt klart hamna på min lista över alternativträning denna höst och vinter :)

Hässelbyloppet nästa

Vilodagar till dess. I dag blev det vilodag från det mesta från lunch och framåt, och eftersom radion stod på har jag hört på både det ena och andra om Le Clézio. Trodde nästan att jag hade städat bort hans bok ur bokhyllan vid senaste hårdgallringen, men där stod den; Mondo. Så efter att ha lyssnat på diverse analyser av hans författarskap, spetsat öronen för att försöka hänga med i franskan, läst en av novellerna i Mondo och sett på Babel blev det i alla fall lite hjärngympa den här dagen.

Återkommer på söndag. Mer än i spåret - den här dagen blev väl slö, men sådana kanske också behövs.

2x träning

Nu när löpningen ligger lite på is så blir det gymet i stället. Men när jag kom dit så kunde jag inte hålla mig i från löpbandet och tänkte att det måste väl vara ok med lite uppvärming där. Hann precis med 10 minuter och 1,8 km innan det första passet, core bosu, började. Det var första gången på det här passet och det var helt klart jobbigare att träna core med boll. Det får det bli fler gånger. Efter 30 minuter på detta pass hastade jag vidare till nästa. Det var nog över ett år sedan jag var på ett gympapass så jag slog till med intensivvarianten för att se vad flåset skulle gå för, och det gick alldeles utmärkt. Så summan av dagens insats blev 90 minuter högst varierad träning, benen är möra och humöret på topp.

5 km utan tidtagning

Sprang med Snabba Jenny på lunchen. Är det onsdag, så är det. Första gången på länge som jag sprang utan tidtagning och det kändes både skönt och lite... konstigt? Hur gick det? Ja, Snabba Jenny tappade ju inte balansen i alla fall, även om hon aldrig får sträcka på benen tillsammans med mig, så jag gissar på 28 minuter jämnt. Det här var sista rundan innan det är dags för Hässelbyloppet på lördag. Då ska jag gnola på följande KBT-råd jag fick från min humoristiska syster alla 57:30 minuter jag är ute på banan: "Du kan ju också tänka så här när benen inte orkar och lungorna sviker: 'Det jag känner är inte på riktigt, jag bara inbillar mig, jag är inte trött, jag får luft, benen kommer inte att sluta springa, det bara känns så och är inte farligt'."

Distanstävling

Till den nya Googletelefonen har det släppts en massa program och ett av dem har en fysisk inriktning. Två svenska bröder har utvecklat programmet Softrace som gör att man kan tävla mot andra i ex. löpning, paddling,cykling och skidåkning. Det här innebär i praktiken att man bland annat kan tävla mot andra i realtid fast de befinner sig på annan ort, och ändå se hur långt de kommit i loppet. Programmet har utvecklas ur deras eget intresse för långdistanssporter och för att de ville kunna tävla mot sig själva men också i mot andra på ett interaktivt sätt. Jag gillar helt klart idén. Om man ska avsluta med att ordvitsa lite så innebär ju det här att man inte bara kan tävla i distans utan även på distans :)

Rundan från helvetet

Har längtat hela dagen efter att få springa. Snabbade mig hem för att hinna innan det skulle bli allt för mörkt. Väl ute så började det göra ont i framsida/utsida ben, ett problem jag drogs med hela förra vintern. Botemedlet heter bål- och stabilitetsträning. Rundan blev i alla fall superkort då jag insåg att det aldrig skulle funka att springa något längre pass, och när jag väl insett det höjde jag farten för att komma hem snabbt. Så, dagens runda blev 4.42 km i 5:08 tempo. Ja och när det känns så här så blir det inget Hässelbylopp. Men jag ska åka dit och heja på Cecilia, hon får hålla Mittvaltjejernas fana högt.

Löpning + Core = Sant?

Om min vänstra sida av underkroppen hade varit som min högra hade löpträningen antagligen malt på utan större bekymmer. Höger sida kan bli trött, löpa långsamt, kännas slutkörd - men den krånglar aldrig. Det gör vänster, eller har i alla fall gjort. Foten, knät, höften. Höften är det största bekymret, ger sig tillkänna så fort den inte tycker att allt är optimalt. Blir det lite för långt för den - värk. Backar samtidigt som jag försöker hålla lite fart - värk. Och så vidare. Jag undrar vad som hände med kroppen alla de år jag stod och gick med ett barn hängande på ena höften, ständigt sned i kroppen och ingen träning alls, mer än all vardagsrörelse som i och för sig var en hel del - men samtidigt den som slet.

I går sprang jag, visserligen bara 5 km, men när höften är lite så där kan det räcka för att molandet ska sätta igång. Under kvällens core-pass hade jag verkligen en känsla av att rörelserna städade upp i kroppen efter löpningen, rättade till och stärkte. Nu blir det core efter varje löppass ett tag framöver. Utvärdering så småningom!

Retrolöpning

En av Bokhororna blev sugen på lite fler löparböcker efter att ha läst Murakami och verkar ha dykt ner i en guldgruva av gammal löparlitteratur, ingen bok nyare än 1985. Nu är det bara att hoppas på att det också kommer ett par recensioner av dessa böcker. Vad har hänt på löpstegsfronten sen 1977? Har shortsen blivit fladdrigare och tightsen tightare?

Social helg vs. löpning 1-0

Efter fjärde löpfria dagen kan jag konstatera att det blivit en löpfri period. Visst har jag varit sugen på att springa men det har också varit skönt att ha en hel helg utan att behöva planera in en massa kilometrar i mellan allt som görs i det vanliga sociala livet. I morgon hoppas jag vara back on the track. Efter jobbet idag spenderade jag i alla fall 30 minuter på pilates och ett par solhälsningar som en del i min bålstabilitetsträning. Den har ju i princip varit obefintlig den sista tiden, men nu är det slut på dåliga ursäkter och nya tag som gäller.

Efter Hässelbyloppet ska jag lämna klockan hemma...

...och bara springa långa lufsrundor resten av året. Vara ute länge, stanna för att titta på en kråka eller två. Tidtagning är endast välkommet på intervallträningen!

I morse sprang jag en 5 km runda och snittiden per km blev 5:31. Jag vet, det är inte fort i jämförelse med i vilken hastighet många löpare tar sig fram - men jag kollade ett år bakåt i tiden i min träningsdagbok, och det går i alla fall betydligt fortare i dag. Det är kul! En annan stor skillnad är hur lång tid återhämtningen tar. När jag hade sprungit mitt livs första lopp 2004, Oxelöloppet 5 km, på dryga 32 minuter var jag inte människa på två dygn. Det är sant. I dag går halvmilen rätt lätt på 28 minuter och återhämtar mig gör jag medan jag äter en banan och dricker lite mjölk.

Cyklade iväg till Friskis&Svettis för att vara med på ett Core-pass. Den enda träning som nu återstår för mig innan det är dags för Hässelbyloppet på söndag är lunchlöpning med Snabba Jenny på onsdag. På söndag vill jag springa milen snabbare än 57:30. Då är jag nöjd.

Kanelbullens dag

Det har inte tränats något på tre dagar. Hade t.ex. igår tänkt mig ett pilatespass, men icke. I stället uppmärksammade vi här hemma att det var kanelbullens dag. Idag kan man väl säga att jag uppmärksammade att det var den sjunde dagen och således vilodagen. Har det då gått för långt i dåliga ursäkter? I morgon är det ju i alla fall måndag, och då vet de flesta att man brukar uppmärksamma att det är dags att ta tag i sin träning.

Mycket prat, lite verkstad.

På tjuvlyssnat finns det mycket roligt att läsa, bland annat om den här kvinnans approach till marathon. Det var helt klart min typ av humor, att det sen handlade om löpning gjorde det hela ännu roligare.

Efter en technotimme på gymmet...

...undrade jag ännu en gång: Vem väljer musiken? Beror min uppfattning på min ålder? Vad tycker de andra som vandrar runt mellan maskinerna? Jag kanske skulle fråga dem, och beroende på vad de svarar be gymmets musikansvariga om lite variation. I så fall ska jag be om KRAV-märkta bananer samtidigt.

Jo, jag kände mig lite gnällig och präktig i mitt missnöje. Blev därför på gott humör av Malins inlägg här i dag. Heja forskningen! Fram för evidensbaserad KRAV-musik på både gym och yogapass! Och obesprutade bananplantager som inte dödar människorna som plockar våra bananer.

Belägg för gnäll

Då var det forskat om träning och musik. I dagens Aftonbladet kan man läsa om hur prestationen ökar eller minskar beroende på val av musik. Så nu finns det belägg som gör vårt gnäll om konstig populärmusik på gymen och allt panflöjtande under yogan berättigad. Eller det kanske inte ens ska räknas som gnäll utan mer som ett kritiskt förhållningssätt som blivit verifierat i forskning.

Över stock och sten

De senaste månaderna har min Google reader blivit överfylld av RSS feedade träningsblogga, vilket gör att man ibland kan skönja trender om vad det vi tränande människor funderar på och gör. Sista veckan fullkomligen exploderade det av tankar kring streaking (att springa minst 1,6 km per dag, varje dag). Antingen så satsar man stort på detta, eller ta det som en utmaning för träningen i stort. Den andra grejen som det verkar drömmas om lite här och var är terränglöpning. Jag håller med, terränglöpning is the new black. Ska genast se till att få lite ledig tid på helgerna framöver så att de kan spenderas i lerprickiga tights och skor jag inte längre känner igen. Så se upp backen...

8,22 km i röda tights

Jag vill ju inte vara sämre än Cecilia som nyligen sprungit i sina röda tights, så idag åkte de på. Bloggen heter ju trots allt Med röda tights i spåret (om man nu ska vara lite löparfashionista så är de sjukt svåra att matcha, så jag känner mig alltid väldigt röd och konstig i dem). Idag blev det en sån där runda som man gör för att man borde, eller rättare sagt, en sån som gör mer för karaktären än för formen. Men det roliga med de sega rundorma nu för tiden är att själva km tiderna ändå överraskar till det positiva, det borde ju tyda på att jag de senaste månaderna flyttat fram gränsen för vad som är riktigt jobbigt. Om 5:22 för några månader sedan kändes som ganska högt tempo så kändes 5:22 idag som 5:50 tempo. Även de dåliga rundorma blir ett kvitto på att man har förbättrat sin löpning. Dagens runda då? Jo de röda tightsen sprang runt Hagaparken i exakt 44 minuter och 8, 22 km vilket ger just ett 5:22 tempo.

Snabba Rundan utan Snabba Jenny

Lunchlöpning i regn på egen hand; här prövas karaktären! Jag bytte om och gav mig ut. Och jag sprang mina 5 km på prick 27:30!!! Alltså inte en sabbrunda utan en snabbrunda i min statistik.

27:30 är 5:30 per km, gör 55 min på milen. Det är under 57:30 jag ska gå i mål på om lite mer än en vecka när det är dags för Hässelbyloppet. 5:30 är jag inte redo för en hel mil, men 5:45? Ska jag välja Krister-taktik (så fort som möjligt från första stund och tänka så här trött kan man vara en stund till, ös på) eller hitta 5:45 tempot, öka när/om det går?