Jag trotsade inte vädret och åkte därför till gymet. Hade ingen direkt plan men jag började med att värma upp på löpbandet. Efter 2,5 km gjorde jag en tjurrusning och sprang 1,5 km i 5:04 tempo, sedan var nästan halvmilen klar. När den väl var gjord så bestämde jag mig för att det skulle bli 14 km. Längre pass på löpband är inte så roliga, men i någon halvmil fick jag in grannens puls på mitt löpband så jag kunde följa hans framfart med att hålla pulsen under 150 slag/min. Sedan gick jag in i någon ren tristessdimma och tänkte på löparåret 2009 och helt plötsligt var de 14 avklarade. En timme och 21 minuter tog detta. Efter prick en timme tyckte löpbandet att det var färdigsprunget och ställde om sig på cool down läge, så då var det bara att höja farten igen.
Något gör att man känner sig rätt så uttittad, som att andra tittar och tänker hur står hon ut alternativt kan hon inte kliva av snart så att andra kan springa på löpbandet utan tidsbegränsning. Trots tristessen kändes det riktigt bra, verkar ändå som att jag ska kunna bli vän med längre distanser på lägre farter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
1 kommentar:
Ojoj, 14km på band är inte illa! Jag brukar halvdö, både av tristess och av att jag tycker att det är sjukt mycket jobbigare, efter sisådär 8. 6st till är ju hur längt som helst! :)
Skicka en kommentar