Ett liv med halvmaror i faggorna?

Förra fredagen bjöd MittVal och My som har varit vår trevliga kontakperson i Tjejmilenprojektet på en avslutningsmiddag. Jojje från Runners World där artiklarna om vår träning publicerades under året var också med. Pernilla som skrev alla artiklarna och som även är redaktör för Hälsobrevet skulle också vara med, men fick tyvärr förhinder. Tack My; för god mat, för alltid lika mittiprickgott vin som du med dina vinkunskaper väljer, och tack både My och Jojje; för en kul kväll på krogen! Och dessutom till er alla tre; Pernilla, My och Jojje; ett himla roligt år har det varit!

Under kvällen kom vi fram till att så definitivt avslutat är inte vårt samarbete; framöver hittar ni MittVal på den här sidan, och de röda tightsen kommer att synas hos MittVal. Mer om detta så småningom! Och mer löpning blir det förstås! Halvmaran som distans ska under året som kommer övas in och finslipas. Malin gjorde ju en fin debut på Stockholm Halvmarathon i september; hamnade på strax över 1:56. Just nu grubblar hon på km-tider och vad klockan ska stanna på under 2009. Besked kommer. Själv har jag på två halvmaror haltat i mål på tider som jag helst vill glömma. Mitt kass-ben har sagt nej någonstans vid 12, 13 km och sedan... jo, jag har ju kommit i mål, gående, haltande. Så mitt mål är att 1) vänja kroppen vid att springa allt längre distanser och komma springande i mål - tredje gången gillt! 2) göra det i ett tempo om 6:00 per km 3) öka något och komma i mål på max 1:59:59.

Därför är det roligt att kunna avge dagens rapport: Sprang från jobbet i Oxelösund och hem. Det är en sträcka på 15,7 km. I Töreboda (Jogg.se-helgen) träffade jag en man som sprang ultralopp. Han var stark, snabb och allt möjligt. Orkade mycket. Ändå, sa han, var han noga med att lägga in korta gångavsnitt under sina långpass. Då sträckte han på kroppen, sköt fram höfterna och hittade tillbaka till sitt fina löpsteg. I dag följde jag hans råd, utifrån min runda och min nivå. Efter 20-25 minuter gick jag i några minuter, passade på att dricka lite. Sprang igen. Ny gångpaus, lite stretch av vänsterbenet. Och så vidare. Förutom att det stummade en aning i mitt sämsta ben efter cirka 13 km gick det utmärkt att springa längre än vad jag brukar. Att dessutom få vara ute och springa en vanlig vardag mitt på dagen, i blekt solsken, vindstilla... I´m happy. Ett core-pass har det också blivit i dag.