Snabba fötter

Tog mina fina snabbskor och joggade upp bort till Sundbybergs IP. Har laddat i ett par dagar för att köra intervall och det är så smidigt och skönt att göra det på riktiga löparbanor. Men när jag kommer dit så kryllar det av en massa barn som har friidrottsträning så några löparbanor var det inte att tänka på. Måste i samma veva har fått ett litet litet blodsockerfall för helt plötsligt blir jag ganska så irriterad och tänker, efter att lite surt titta på dem i några minuter, att jag bara ska vända hem. Men, där någonstans kommer förnuftet tillbaka. Bestämmer mig för att köra någon blandning av fartlek och intervall runt sjöarna. Springer i riktigt högt tempo i 4 min och varvar det med 2 min lugnare löpning. Upprepar det här tre gånger och tänkte efter det jogga ner. Men där någonstans så känns det som att jag har ett pers i benen så efter sista aktiva vilan springer jag på hela vägen hem, och det lönade sig. 5 km avverkades på 23:52, alltså, det nya 5 km perset går i 4:46 tempo. Sammanlagt med uppjogg blev det 7,76 km idag. Härliga tider!

Pass

"Risk for ice", sa bilen i morse. Sedan: Jobbat, jobbat, jobbat, handlat mat, lagat mat, nu återstår det jobb jag fick ta med mig hem för att fixa morgondagen. Ge mig en ny dag, gärna en i juli och utan halkvarning.

Uppdate: Mår tvärilla efter maten, men det gör ingen annan som har ätit av den. Upptäckte att jag inte hade fått alla jobbpapper med mig hem, får alltså ställa klockan minst en timme tidigare i morgon och hoppas på:
- att illamåendet är borta
- ingen "risk för ice" i gryningen
- att jag hinner göra vad jag ska innan allt börjar klockan åtta.

Ja, och sen är det alltså dags för lunchjogg med Snabba Jenny. Min oktoberstatistik kommer nog snarare att inledas med en sabbrunda än den planerade snabbrundan.

Två dagar, ett pass

Cecilia har fått upp ångan och kör två pass på en dag. Jag kör däremot ett pass på två dagar. Så igår blev det inget pass men väl ett besök hos kiropraktorn. Hon sa att det märktes att jag inte gjort så mycket bål- och stabilitetsträning, aj aj. Att gå till kiropraktorn när man slarvat med träningen är som att gå till tandläkaren när man slarvat med tandborstningen. Hon föreslog också att jag borde träna mer benstyrka och då gärna utfall med hjälp av en pilatesboll. Om jag nu ska sluta slarvträna verkar det som att jag borde införskaffa mig en pilatesboll. Men om man nu inte bor i ett Château där det dräller av tomt utrymme, var förvarar man då denna alldeles för stora boll? Där har jag ett riktigt i-landsproblem. Lösningar på detta mottages tacksamt.

Indiegymet nästa

Jag håller med dig Cecilia, yogamusiken kan vara fruktansvärd. Ett riktigt lågvattenmärke var senaste gången jag var på yoga, då spelade de "Everything i do, i do it for you" (Bryan Adams) men i en panflöjtsverision. Jag skulle nästan kunna betala mer för mitt gymkort om jag slapp all konstig musik. När kommer det ett indiegym där man skulle kunna få svettas till Nouvelle Vague, Alphaville, eller varför inte till Belle and Sebastian med sportlåten The stars of track and field?

En dag, två pass

Har nån idé om att minst en gång i veckan få till ett pass där balans och smidighet får lite att öva på. Så det blev yoga i morse. Det är säkert bra - men finns det fler än jag som tröttnar på vågmusik och digitalflöjttoner? Efter jobbet klädde jag mig i den helröda MittVal-dräkten och sprang en halvmil. 28:49. På onsdag lunch ska jag springa med Snabba Jenny och satsar på att kunna rapportera så här: Jenny och jag sprang vår vanliga 5 km runda. Klockan stannade på 27:30.

Terräng, terräng, terräng

Som jag blev sugen på att få ställa mig på en startlinje och springa mig sjukt trött efter att ha sett Lidingöloppet igår. Suget efter terränglöpning minskade inte heller efter detta så nu får jag verkligen ta tag i det här med Ursvik, som faktiskt bara ligger ett stenkast eller två bort. En orienterande kollega till mig har också så smått börjat lobba för att orientering är något att ge sig i kast med om man vill åt terräng. Ska ta mig en funderare på det.

Inga terrängkänningar under fötterna denna dag men väl 8 km i behagliga 5:22 tempo. Kan helt klart säga att förtjusningen över mina Asics DS trainer 13 snarare övergått i en stabil relation. Var har dessa skor tidigare befunnits sig i hela mitt liv? Tänk om vi aldrig hade träffats? Snart kommer vi att känna varandra utan och innan.

Lidingöloppet

Tog tunnelbanan till Ropsten och klev där på gratisbussen ut till Lidingöloppet, och som det luktade liniment i denna buss. Väl på plats hade vi 5 personer att heja på och vi hastade runt mellan 8 km, 20 km och målgången för att kunna peppa dem. När alla kommit i mål kunde vi gott konstatera att vi har vänner som är i god form, första kille över mållinjen på 2.35 och första tjejen på 2.32. Sugna blev vi också på att springa så nu har jag i alla fall lite halvt sagt att nästa år ska jag stå där på startlinjen.

Underhållningsfaktorn var hög, Musse på 1,37 får mig att häpna, killen som hjulade på upploppet fick oss att skratta och alla plågade miner i de värsta backarna gav mig nästan lite fantomsmärtor i låren. Medlidandefaktorn var också hög för alla dem som fick kramp under spurten strax innan mållinjen. Både en och två personer fick lägga sig ner och invänta bättre tider för att sedan halta i mål. Men som sagt, nästa år är jag där och underhåller, hejar ni då?

Mest segling

Grattis alla som sprang Lidingöloppet i går! Oavsett tid; att komma i mål! Och grattis så småningom till alla er som lite senare i dag har gått i mål nere i Berlin!

Jag var så glad efter mitt terränglopp i måndags - inga tecken på skador i kroppen! Men någonting känns i vänster fot, samma fot som krånglade hela första kvartalet i år... Malin tyckte ett tag att vi kunde ha en skadeblogg istället, ha, ha, men nej - visst går det här Över Alldeles Av Sig Själv Om En Dag Eller Två?

I går seglade vi hem Rivalen. Startade klockan sju på morgonen nere i Östergötland och strax träffade vi på en simmande älg som korsade vår väg. Från en ö till en annan. Den första älg jag har träffat på havet, en kul syn. Precis som SMHI hade lovat friskade vinden i ordentligt. Över Bråviken gjorde båten strax över nio knop som mest, och över åtta i kryssvind - mitt snabbaste någonsin. Jag har seglat snabbare än jag har sprungit, skulle man kunna säga. När vi kom hem blåste det så hårt att vi inte kunde gå i hamn vid vår vanliga plats utan fick låna en annan i mer skyddat läge. Strax efter oss kom Sigrid och Magnus seglande från Hävringe med vår gamla båt; blöta, trötta och glada. Kulingen ven och vi drack Pernod i Rivalen. Insomningen lite senare gick på under minuten.

Tänker att jag ska skaffa mig en plan för min löpning. Vad vill jag och när? Hur håller man sig skadefri? Vad är möjligt, fast man inte tror det till en början? Återkommer!

Jag sprang till storsta´n

Det blev en vända till Stockholm igår, eller rättar sagt längs med Karlbergskanalen-St Eriksplan-Fridhemsplan- Stadshagen och sedan hem till Solna igen. Sammanlagt 13,3 km i 5:36 tempo. Som jag var stel under denna runda, först underbenen och när det släppte så tog ljumskarna över, något jag aldrig tidigare haft problem med. Tog mina mer dämpade skor och dessa kändes som två tegelstenar i jämförelse med "flygaframskorna". Kort och gott; jag stapplade dessa 13,3 km fram. Ok allt var ju inte dåligt, det var ju världens finaste väder och det är grymt skönt att känna att man kan motionspringa mer än en mil utan att vara dödstrött.

I morgon är en löpfri dag men jag ska göra en insats som publik för att heja fram The Long Distance Runner ute på Lidingö.

Hembygdsromantik

När jag var yngre skydde jag min hemort som pesten. Men nu när jag fått lite distans till den så har mitt hembygdsromantiska hjärta börjat klapp för den igen. Så för att skriva om något annat än löpning vill jag nu uppmärksamma er på att rödvita Degerfors IF i går slog Landskrona med 2-0 i superettan. Det ni! Här hemma uppmärksammar vi det med att sätta på Lp-skivan Heja röda vita laget, inspelad av Degerfors musikskola någon gång på 70-talet.

Vilodag för mina bens bästa

Det är roligare att springa än att styrketräna, men i dag fick inte ens den fina morgonsolen mig att låta benen springa en runda istället för att träna axlar och rygg på Friskis&Svettis. Benen ska få vila tills söndagens intervallträning.

Men visst sprang jag

Spenderade hela arbetsdagen på en utbildning, så när den var över hade jag minsann en massa spring i benen. Snörade på mig favoriterna DS trainer 13 och gav mig ut. Då jag bor i Solna går de flesta av mina löpturer förbi råsunda vilket gör att man under matchdag måste kryssa ibland en massa människor med putslustiga kommentarer. Idag fick jag också prova på hur det är att springa i mellan och sedermera ifrån en liten konfrontation mellan några djurgårdare och polisen. Jag undanber mig båda grupperna till nästa löptur. Efter denna exotiska start på löpturen fick jag upp ett bra tempo, det är nästintill omöjligt att inte få det i dessa skor som gör att man flyger fram. Kände mig lite stel i framsida underben vid 4 km, tappar farten i någon kilometer men sen är jag tillbaka på banan. Det blev en kort men trevlig tur på 7 km i 5:16 tempo.

I morgon väntar en längre tur, kanske lyxar jag till det med en runda över kommungränsen. Det låter det; "Jag springer nog till Stockholm i morgon".

Här och nu

I morse packade jag med mig allt som behövdes för att åka till Fr&Sv direkt efter jobbet, hade tänkt mig en timmes styrketräning. Men; sol, blå himmel, säkert 16 - 17 grader varmt, vindstilla... Snabb revidering, åkte istället hem och bytte om, gav mig ut på en löptur längs med vattnet. Kroppen var fortfarande lite trött efter måndagens långpass i Skåne, men inte det minsta öm eller skadad.

Jag menar, hur många gånger har man ångrat i mörka november: Varför var jag ute i solljuset och sprang den där varma, fina eftermiddagen i slutet av september?

Jo, det var en sak till: I Skåne finns det en plats som heter Gropahålet. Inte bara en grop, inte bara ett hål, utan Gropahålet. Fatta vad de måste ha grävt, tänkte jag. Men det var visst något som naturen själv hade ordnat med. Vattnet tog en ny väg, och så blev det ett gropahål.

Viljestyrkan tog sovmorgon

Verkar efter en veckas förkylning ha tappat den där viljestyrkan som gör att man kan gå upp tidigare och springa på morgonen. Nåja, efter morgonens sovmorgon får jag helt enkelt se till att ta veckans första pass i kväll. Kanske kan lyxa till med ett lite längre pass. Ska konsultera viljestyrkan över dagen och återkommer med rapport i kväll.

En löpardag i Skåne

I natt sov P och jag på Hovs Hallar (har ni inte varit där så kanske ni har sett när Nils Poppe spelar schack med Döden i Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet. Inspelad just där). Tog bilen till Torekov och sprang dryga 18 km längs med havet, slutmål Vejbystrand. Buss tillbaka, och så bilen upp genom Sverige. I svettiga kläder, för Torekov är stängt för säsongen när alla sommargäster har försvunnit till Stockholm. Då är det stängt i gästhamnens duschrum, och Kallbadhuset såg så mörkt och tillbommat ut att vi inte ens gick dit och frågade, fastän han som köpte cigaretter i i kiosken där vi köpte varsin macka sa att vad han nu hette nog var där.

Det går en markerad led hela vägen från Torekov till Vejbystrand, stenar och annat som är målade med orange färg. Dem får man hålla koll på, och inte bara dem, utan alla stenar och rötter och komockor och bäckar och... lätt att stå på öronen, men sagolikt vackert att springa med hela Skälderviken och Kullaberg i blickfånget.

Två omgångar betande får, flera flockar med kor, ett dussintal hästar, minst lika många sälar och en hel del fågel hann vi se. Sälarna såg ut som minigondoler ute i vattnet. Pausade i Öllöv för att dricka och för att P skulle hinna titta hur det såg ut där han bodde några år på 70-talet.

Det här är faktiskt det längsta jag har sprungit UTAN att ha fått ont! Visserligen ingen km-tid att skryta med (7:59), men i den ingår pauser och även sträckor som inte gick att springa, som stenpartiet vid Dagshög.

Åk dit! Och gör det när ingen annan är där!

Andra nördar

När tidningen Vasalöparen landar här hemma på hallmattan inser man att det finns andra idrottsnördar, nämligen skidåkarna. Det trista för dem är väl att det inte direkt är en åretrunt sport (om man nu inte har rullskidor). Så i senaste numret stod det en del om löpning. Bland annat ett stort test av löpartights, och närmare bestämt så är det 24 par som synas. Gillar helt klart beskrivningen av löpning i tights (och här känns det som att de riktar sig till män i första hand):

"Tights var länge något som flickor mer eller mindre hade ensamrätt till, men de dagarna är förbi...sist men inte minst, de är också snygga. Vi avstod från att bedöma utseende (på de testade tightsen) och konstaterade istället direkt följande: våga pröva och bli fast. Tights smiter åt på ett skönt sätt..."

Avslutningsvis skriver de att de inte provat att springa med dem ibland kvistar i skogen men att ett par kattungar klättrade längs med benen utan synbara skador på tightsen. Som sagt, jag gillar den avslappnade tonen i detta reportage och all heder åt Vasalöparen som missionerar det fina och härliga med tights.

Veckan som gick

I veckan som gick fick jag till ett av de bästa löppassen på länge. Sedan fick jag också en förkylning som fortfarande inte har släppt. Helgen tillbringades på annan ort för att bevista ett bröllop, denna fest gjorde också att min helg blev en sådan helg som gör att när man vaknar på måndag morgon så vill man börja sitt nya liv. Eller ja, mitt gamla liv innehåller ju faktiskt ganska mycket träning, bra mat och sömn. Den här helgen får väl kanske snarare var en parentes. Så idag blir det god och nyttig lunch och en stärkande promenad. Förhoppningsvis försvinner också förkylningen för nu finns det en massa överskottenergi i denna kropp som måste springas bort.

Noll meter att rapportera

Ingen träning i helgen, för nu är jag i Skåne och det är tjocka släkten för hela slanten. Har precis ätit hälleflundra i Torekov och sett solen gå ner i havet.

Sega timmen

I dag fanns inte orken där. Var det jag som för två dagar sedan längtade efter nästa tur i spåret?

Fredag, och jag skulle springa intervaller igen. På uppjoggen kändes kroppen lika seg som på Tjejmilen, minst, så jag gjorde raskt om tusingarna till kort intervall. 8 x 220 meter, sprang på nästan exakt samma tid varje gång, 53-54 sekunder, vilket gör en km-tid på strax över 4:00.

Nerjoggen fick en ynka km, sedan: inte en meter till. Hur bär ni er åt, ni som håller er runt 4 minuter per km, mil efter mil???

Nästa fredag är det dags för tusingarna. Hur segt det än känns.

Äldre än vad man kan tro

Även om ordniarie träning ligger lite nere på grund av snoriga näsa så rör jag minsann på mig. När verksamhetsutveckling ligger på ens lott i jobbet så kan de mest oväntade saker ske. Som att kommunen vill introducera Tv-spel på äldreboendena (det är bra för minnet och fysiken). Jag fick därför i uppgift att göra detta. Nintendo wii och Playstation står på de äldres schema framöver. Men för att jag ska kunna introducera det måste jag också kunna spela det, så nu har jag spelat Wii varje dag i en hel vecka. Egentligen kan man väl säga att jag tränat en hel del, det har säkert blivit några omgångar bowling och ett par matcher tennis varje kväll.

I sportspelet som kommer med Wii så kan man testa sin strength, stamina and balance för att se hur Nintendogammal man är. Tänkte att det ska väl inte vara några problem, men men, 67 år (!) blev jag. Ve och fasa, jag tillhör inte längre den yngre generationen. Men med mina 67 år i kroppen är jag ändå rätt nöjd med 50:15 på milen och 1h 56 min på halvmaran.

Update: Enligt den här kalkylatorn så skulle jag med mina 67 år vara national class på milen. Sverigeelit minsann, utvecklingen har gått snabbt över sommaren.

Löpning i l´heure bleue

Sprang knappa milen medan mörkret föll. Km-tiden blev 5:48, ett lagom-tempo för mig, ork kvar när jag kom hem. En mycket behaglig runda. På fredag blir det intervall. Längtar redan ut igen.

Den smittsamma bloggförkylningen

Det verkar som att många löparbloggare drabbats av förkylningar, så även jag. Nu motas den i grind med ingefärste, honung, nyttigheter och lite onyttigheter. Jag hoppas att den försvinner snart, för jag fick verkligen en sån bra löpkänsla igår och jag vill ha den snart igen.

Update: Ja det var ett tråkigt inlägg, festligare tider väntar :)

Mitt tidningsjag vs. mitt riktiga jag 0-1

Har varit riktigt trött den sista tiden, tror hösten har börjat gripa sina klor i mig. Var inte alls laddad för att springa en runda idag. Men när jag kom hem så läste jag den sista artikeln där jag framstår som en extremt positiv person som alltid springer oavsett dagshumör. Ville såklart inte vara sämre än mitt tidningsjag , så jag drack en massa vatten, tog lite dexstrosol och hoppade i löparkläderna. Tänkte att jag springer runt 8 km, och om jag skulle bli allt för trött så var det ok att ta en hantverksrunda. Men när jag väl var ute hade jag riktigt bra flyt i steget och kilmoterarna svischade förbi. Så här sprang jag: Skytteholm-Huvudsta strand- St:Eriksplan-Karolinska-Råsunda och sedan hem. Hade kunnat vara ute längre, men besök hemmavid väntade. Så summan av dagens mycket trevliga tur blev 13,2 km i 5:28 tempo.

Sista artikeln

Nu har sista artikeln om framgångssagan Mittvaltjejerna kommit. Ni hittar den här eller i det nya numret av Runners World. Ja och sen så hittar man ju alltid oss här förstås.

What i talk about when i talk about running

I väntan på mitt eget exemplar så har äntligen bokhorerecensionen av Murakamis löparbok kommit. Extra roligt är det såklart att den också recenseras av en löpare. Så kasta er nu ut och köp denna bok, man kan inte bli besviken på Murakami.

En timme på gymmet

Nej, jag tycker inte att det är så kul att styrketräna i maskiner på ett gym. Ja, jag kommer att ha träningsvärk i morgon.

Under mitt kvartal som halt tidigare i år gick jag en del på Friskis&Svettis gym för att göra vad jag kunde med en fot som inte funkade i löpspåret. Det var:
- trist att vara inne i stället för ute
- trångt
- kass musik
- dofter jag kunde vara utan.

I dag var det bättre. En måndagförmiddag jobbar de flesta (jag också, men vem kan skriva åtta timmar i sträck?), så det var varken trångt eller så mycket lukter där. Musiken var förstås lika dålig, men man kan stänga av öronen. Både Malin och jag är kontorsråttor, sådana behöver lite hjälp på traven för att inte säcka ihop. Så jag ska ge gymmet en chans den här terminen, och det som faktiskt var RIKTIGT KUL i dag var att kolla på sista anteckningen från i mars på mitt träningskort - i dag orkade jag mer än då. I samtliga maskiner.

Söndagsmotion

I går hade vi besök av en ett och ett halvt åring så det blev mycket spring. Men jag vet inte om jag kan ange några exakta km tider, distansen är det också lite knepigt med då kartan på jogg inte har vår lägenhet inlagd. Ett rikitigt pulshöjarpass, särskilt när han närmade sig vassa bordshörn. Kan jag räkna detta som ett intervallpass?

En motrörelsedag

Började dagen med 90 minuters yoga på ett gym i Hammarby sjöstad (om ni bara visste hur jag snyltar mig Stockholmsgym runt på gratispass). Passet var väldigt inriktat på styrka, så det blev det jobbigaste och roligaste hittills. Rejält utsträckt och uttänjd släntrade jag in här hemma efter lunch. Som motrörelse* till yogan låg jag ett par timmar på soffan och läste. Kom sedan på att jag skulle gå och byta mitt knäskydd. Sagt och gjort, och med detta i handen ville jag såklart prova det. Bestämde mig för en tur runt sjön, men väl runt den första sjön så tänkte jag på alla kilometrar Cecilia gjort i veckan så jag tog en sjö till.

Med tanke på upplevd fart och uthållighet under detta pass kan man tro att jag upptäckte löpning som motionsform i morse. Sjukt segt och tungt. Kan efter de två senaste passen bara konstatera att jag inte kan styrketräna för tätt inpå en löprunda, för det känns som att hela kroppen stumnar. Sammantaget blev det 8.1 km i 5:40 tempo. Givetvis var jag tvungen till en ny motrörelsevända när jag kom hem efter löpningen, tror jag fortsätter med den resten av kvällen.

*Vissa yogainriktningar (fråga mig inte vilka) bygger på motrörelser. Ex. om man i en rörelse drar ihop kroppen som en boll ska man i nästa göra något som sträcker ut kroppen.

12 km och lite annat

Om det inte var så kul att skrubba badrummet i går, var det desto skönare att lägga sig i det rena badkaret i dag! Hittade visserligen inte mitt dyra badskum från Body Shop, inte ens en tömd flaska kunde jag finna, men det är sällan allt blir fullkomligt, och lite rosmarinschampo från Urtekram luktar ju också gott. Rapport angående vad som ledde fram till en timme i badet:

Jag sprang mina utlovade 12 km så snart frukosten hade sjunkit undan. Första löpturen med långärmad tröja, 11 grader. Det gick bra att springa förutom lite problem i vänster lår/knä mot slutet. Sprang på 1:10:32, per km 5:53. Gick inte in för att springa fort, det här skulle vara en lugn och behaglig löptur. Km-tid på Tjejmilen för snart två veckor sedan var 5:51, alltså bara två sekunder snabbare, fastän det då var två km kortare än i dag. Och då pustade jag i spåret, det var tungt, jag fick håll, det gick trögt, blä. Så olika det kan vara.

Direkt efter löpningen (fil och ägg hann jag få i mig) cyklade P och jag till småbåtshamnen för att provsegla en Rival 22:a (båten på bilden). Vår IF som har hängt med i 20 år kanske ska få sparken, lite sorgligt... men vad KUL det var när Rivalen drog iväg! I morgon ska vi titta på en annan Rival, sedan till beslut. Kallt att vara på vattnet i september en mulen dag! Hann få min supertjocka dunjacka med mig; kombinationen korta löpartights och dunjacka ser man inte så ofta.

Sedan hamnade jag i badkaret. Där funderade jag ut målsättningen med min löpträning fram till Hässelbyloppet den 12 oktober: så stark och snabb på milen som möjligt. Absolut i mål under 57:30. Då är jag närmare 55 än 60. Kan någon ge mig ett fyra veckors upplägg?

Hantverksrundor

Då jag är uppvuxen på en ort där säkert 90 % av alla invånare förr eller senare blir hantverkare så måste jag säga att det här var ett av de roligaste blogginlägg jag läst på länge. Särskilt rolig var denna bit:

"Första milen klar av helgens Lidingölopp. Eller, egentligen har vi inte kommit längre än åtta kilometer, faktiskt. Resterande 22 tar vi imorgon bitti. Kan man göra så om två veckor också tror ni? “Äh, jag kommer tillbaka imorgon - eller när jag orkar . och tar resten”. En så kallad hantverkarrunda "

Jag blev ju aldrig hantverkare, men jag har helt klart gjort ett par hantverksrundor.

Inget särskilt

Efter jobbet plockade jag lingon i en och en halv timme. Det var kul. Sedan skurade jag badrummet. Det var inte kul, fastän jag försökte vara så där Fint Närvarande I Vad Jag Gjorde. I morgon ska jag springa en 12 km-runda. God natt.

Verkar som att den finns annan träning än löpning. Någon emot?

Jag fortsätter att nyttja mitt gymkort och i går blev den 27 minuter på crosstrainern samt 20 minuter styrka. Men då undrar ni säkert: Varför står hon på denna crosstrainer när det verkar så tråkigt och hon kan ju faktiskt springa. Så sant. Men jag vågar inte riktigt pressa mitt numer glada knä allt för mycket, tänkte ta det lite lugnt och varva löpningen med annan konditionsträning någon vecka till. I fråga om styrketräningen så får jag säga att det är riktigt kul att ha träningsvärk, plus att det känns nyttigt att tänka/träna outside the box (löpning,löpning,löpning). Som outad kontorsråtta så får jag också säga att jag tror att min rygg och mina axlar kommer att få en schysstare hållning av detta.

Hej då 60, hej 55!

I jakten på en bättre miltid har jag sprungit mina första tusingar. 1000 meter kan vara så långt. Särskilt efter några gånger. Som bäst kom jag ner på 5:01, vilket är en km tid som hur många som helst höll sig under när de sprang Stockholm Halvmarathon i lördags. 21 km. Hm.

Ja, ja. Här tränas det ju inte för någon kanontid på en halvmara. "Hej då 60, hej 55!" är höstens arbetsnamn för den samlade löpträningen - milen på så nära 55 minuter som möjligt. I kväll ska jag anmäla mig till Hässelbyloppet.

ps. På min Mina joggkamrater-lista på jogg.se ligger just nu Sigrid, Malin och jag i topp vad gäller total km denna månad. Inga killar på medaljplats :)

Långt blir kort

Igår gav jag mig i kast med en första trevande runda efter Sthlm halvmarathon. Det gick sådär. Fint svalkande regn övergick i ösregn, i skogsbacken ner mot Huvudsta strand trampade jag snett, kroppen var allmänt tung, trött och stel. Den långa rundan blev kort och landade på 6,5 km i 5:22 tempo. Fick också tillfälle att prova mitt nya knäskydd, vilket visade sig vara för litet så jag sprang tillslut med det i handen. Det trevliga med rundan var att jag fick prova mitt hittills oanvända underlinne från Nike i något seamless material. Vilken dröm att ha på sig detta, blev kanske lite varmt igår under en långärmad, men tänk när det blir kallt, då kommer det sitta som ett smäck.

Just det, rundan genererade också lite steg till tävlingen, så gårdagen slutade på 18 600. Be aware alla vårdbiträden där ute!

Stegräknartävling

På jobbet har vi nu under en månad en stegräknartävling. Gissningsvis är det ett incitament för att få dem som rör lite på sig att röra sig mer. Första pris är en massage eller presentkort i en sportbutik, och för den avdelning som lyckats bäst en "må bra aktivitet". Då jag jobbar som tjänsteman med verksamhetsutveckling (inom vård och omsorg) på en kommunal förvaltning så är jag per definition en riktig kontorsråtta. Så där blir det inte alltid så många steg på arbetstid. Big problem om man nu vill knipa en vinst. Men då jag springer och motionerar hej vilt på fritiden så borde detta ändå kompenseras. Sen finns det förstås två grupper som förmodligen rör mycket på sig, och om de sedan också motionerar så är det nog kört för oss kontorsråttor. Dessa är:

1. Vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor som inte gör annat än hastar runt mellan de äldre på boenden och i hemtjänst.

2. Alla kommunalanställda hundägare

Så om man nu ska lägga samma alla faktorer så gissar jag att det blir ett vårdbiträde med hund som löptränar på fritiden som kommer att ta hem vinsten.

Jaja, jag får i alla fall veta hur många steg jag tar per dag. Igår var det 19 400 (ovanligt många ärenden utanför kontoret) och i skrivandets stund har jag idag kommit upp i 13 352. Så länge jag kommer över de rekommenderade 12 000 steg per dag så är jag nöjd. Hur många tar ni på en dag?

Flocklöpning

Redan igår var jag sugen på att träna trots den ständigt närvarande stelheten. Begav mig till gymmet och tråkstod på crosstrainern i 20 minuter och körde sedan styrka 20 minuter. När jag står i sådär varma rum utan minsta vindpust längtar jag mer än någonsin efter att få springa. Så i morgon ska jag rusa som en frisk fläkt genom Solna.

Har så smått börjat fundera på det här med TSM igen. Missade ju sluttampen av sommarens träning på grund av mitt knä, men den första halvan var riktigt kul och utmanande. Nu kör de igång igen (långpass på söndagar kl 10, gäsp), och denna gång med siktet ställt mot Stockholm Marathon. Men det vill jag ju inte springa, har inte fått upp suget för den distansen än. Så vad ska jag göra när suget efter lite flocklöpning (springa i grupp) sätter in? Träna med TSM bara för att, eller hitta något annat sammanhang? Kanske IF Linnea som det skrivs så mycket om lite här och var?

Äntligen måndag!

Efter mer än milen i fredags och nästan milen i går fick det bli ett core-pass direkt efter jobbet i dag. Jag tror att jag ska göra så på måndagar.

Nu är det dags för testet mitt i armhävningsgrejen 100 på raken, och jag kan lova er att jag kommer att behöva hålla mig kvar på min nivå i några veckor till. Här vandrar vi inte vidare i tabellerna hur snabbt som helst!

Update: På elfte trillade jag ihop. Minst 16 ska man klara för att gå vidare. Vad var det jag sa? Ni kan lita på mig.

Behind the scene

Så här apatisk kan man tydligen se ut när man springer en halvmara.Till vänster ser ni den svettiga och trötta löparsanningen. (Då att jämföra med de glada och osvettiga bilderna från MittVal artiklarna, där man sprang 25 meter fram och tillbaka tills den rätta bilden var satt). Jo men så att eh....

(Vill ni se sanningen i ett större format så är det bara att klicka på bilden)

Träning när den är som bäst

Sprang nästan milen. Perfekt väder: vindstilla, moln, fuktigt i luften. Km fyra och fem genom skogen var bäst. 5:37 per km, alltså väldigt godkänt för mig. 5:16 på sista utmed vattnet, Peter kom ifatt med cykel, sällskap hem. En behaglig runda, tankarna fick all den plats de behövde. Närmaste dagarna blir det ingen löpning, benen ska få vila några dagar efter runt milen både i dag och i förrgår.

21 km text

Som de flesta redan vet så drog ett galet regnväder förbi Stockholm igår vilket gjorde att man startade ganska så nedkyld och blöt. Bestämde mig tidigt för att hålla ett ganska så lugn tempo då jag inte var riktigt säker på hur jag skulle disponera loppet. De första 3 kilometrarna kändes ganska stela, vilket inte var så konstigt då det blev noll uppvärmningen i regnet. Vid 4 km började det kännas riktigt bra och jag sprang på i jämn fart utan några större bekymmer. Klev över 10 km markeringen på 55:49. Vid 11 km stod Cecilia och hejade på vilket gav lite extra krafter mot slussen. Vid 13 km på söder mälarstrand började jag få känningar i knät och var ruskigt stel i hela kroppen, tog det ganska lugnt och det kändes som att resten av deltagarna sprang om mig. Men strax efter 15 km kom krafterna tillbaka. Vid tanto började det kännas rikitgt bra och här började jag så smått att springa om andra. Vid 18 kilometer släppte jag loss ordentligt och ökade farten hela vägen in i mål.

Kom som sagt var runt på 1:56:40 och är helt nöjd med det. Framförallt är jag nöjd med att jag höll högre tempo andra halvan av loppet. Kanske hade jag kunnat gå ut med lite högre fart från början, men nu vet jag till nästa gång. Så här såg det ut:

Distans	Totaltid	Sträcktid	Min/km	Plac
5 km	0.28.11	28.11	5.38/km	1049
10 km	0.55.49	27.38	5.31/km	887
15 km	1.23.20	27.31	5.30/km	839
20 km	1.50.48	27.28	5.29/km	760
Mål	1.56.40	5.51	5.19/km	746

Eftersom det var min första halvmara så innebär det också ett nytt pers!

I övrigt så känns mina vadmuskler 2 decimeter kortare. Soffan har blivit en god kamrat idag.

Stockholm Halvmarathon

Malin kom i mål på på 1:56:40, en hur bra tid som helst! Första halvmaran, längsta distansen i ett svep någonsin och efter en minst sagt skadedrabbad träningssäsong. GRATTIS!


Timmen före start öste regnet ner i Stockholm, men när den sista startgruppen hade gett sig i väg var regnandet nästan över. Gav mig iväg till 11 km-markeringen på Kungsholmen och satt på en bänk ett tag innan det var dags att spana efter alla som jag skulle heja på. Det finns otroligt många löpstilar!

Malin dök upp snabbare än jag var beredd på, det var hon som såg mig, hade sprungit första milen riktigt bra, 56 nånting. Strax efteråt kom Peter, viftande med sin obligatoriska handduk; alltså lätt att känna igen. Sigrid kom någon minut efteråt, hon startade i den sista startgruppen.

Begav mig sedan till målområdet och mötte på vägen löpare som redan var på väg hem. Hittade en lucka bland alla åskådare längst fram vid avspärrningarna strax före målgång. Missade Malin, men kunde applådera in både Peter och Sigrid. Båda två sänkte sina pers - gratttis till er också!

Mina egna halvmarathonförsök är inte mycket att komma med. Båda gångerna har jag haltat i mål. Båda gångerna har vänster ben gått sönder efter tolv, tretton km. Så nu är det långsam km-ökning som gäller fram till Göteborgsvarvet 2009 plus massor av annan stärkande träning, inte bara löpning. Jag ska springa i mål, och jag ska komma i mål utan att vara skadad.

I mål!

Klockan visade 1:56:40 när jag kom i mål så jag är mycket nöjd. En mer utförlig beskrivning av loppet kommer i morgon för nu väntar mat och dryck.

12260

Detta är mitt startnummer och förhoppningsvis når det över målgång också. Kollade på bansträckningen igår och först då insåg jag exakt hur långa dessa 21 km är. Mitt senaste långpass var den 16:e juli, och då 16 km i björnrika trakter. Har ingen aning om vad kroppen kommar att säga om dess 21. Men jag har försökt intala mig själv hela veckan att släppa lite på prestigen och 1. Kliva av om det gör för ont i knät och 2. Inte stirra mig blind på tiden, kommer jag runt på sämre tid än vad jag hoppats på så har jag ändå kommit runt. Cecilia har också sagt att hon kommer att stå vid 11 km och om hon ser att jag har ont så ska hon dra en massa skräckhistorier om andra som haltat sig i mål på halvmaror och sedan förstört veckor av kommande träning. Jag litar på dig Cecilia!

Framförallt så ska jag lita på mig själv och att jag klarar av att disponera dessa 21 km på bästa sätt. Det vore ju skönt att kunna säga att man sprungit en halvmara.

Update: Nu har tävlingsnerverna slagit på och jag undrar; var det jag som anmälde mig till detta lopp?

Lite längre än vanligt

Har precis kommit hem efter en tur på dryga 11,5 km - alltså lite längre än vanligt. Km tid 5:48, men då stannade jag klockan för inköp av dricka och druvsocker plus lite stretch av vänster höft som stramade efter 10 km. Att stretcha hjälpte, men känner en del fortfarande. Inte smärta, snarare någon form av värme. Ja, ja, vad jag menar är att km-tiden kanske snyggades till lite av stoppen!

I morgon är det dags för Stockholm Halvmarathon. Lycka till, alla ni som ska springa!

Flera flugor i en smäll

Tycker att loppet Etape Bornholm lockar lite. En kollega till mig med sommarhus på Bornholm berättade att hennes barn hade sprungit det i somras och att det hade varit ett kul och utmanande lopp. Loppet är lika långt som ett marathon och uppdelat i 5 etapper över 5 dagar. Lite olika distans och olika underlag varje dag (skog, stad*2, strand och kuperat). Det blir nästan som att springa stafett med sig själv (kan man det?) samt att man tar en mara i lagom takt och får minst ett terränglopp + lite till. Kan bli något att tänka på.

Jag vill till Monte Gordo igen!

Ett styrkepass på Friskis&Svettis var inplanerat, men hamnade istället på Filmstudions första film för säsongen och såg "Tuyas bröllop", en kinesisk film om en stark kvinna som lever herdeliv i nordvästra Mongoliet. En riktig filmstudiofilm. Efter en och en halv timme med Tuya känns styrkepass hos Friskis&Svettis - lite långt från livet självt?

Men - jag är inte herde i Mongoliet utan tillbringar mina dagar bland papper & pärmar, så jag behöver röra på mig efter klockan fem för att inte soppa igen. Kroppen är ingen evighetsmaskin som smörjer sig själv, det blir allt påtagligare för varje år som går och nu har det gått 48. Så från att ha varit en person som har rört på mig "om jag har fått tid över" eller "om jag verkligen har lust till att ut och springa när det regnar" så har det på några år svängt till att bli en vana. Inte mycket att fundera på. Prioritera, helt enkelt. En vecka i Monte Gordo, Portogal, med Springtime i våras gav världens skjuts i rätt riktning. Svårt att få till det upplägget hemma i vardagen, men lite av det räcker långt. Jag vill till Monte Gordo igen! I morgon ska jag ut och springa!

Löparleende

Lindade mitt knä och sprang 5 km (5:12 tempo) utan att det gjorde ont. Shit vad det var kul att springa, ha på sig tights och bli så där härligt svettig igen!

Ärligt talat, jag trodde aldrig i mitt tidigare liv (pre löpning) att jag någonsin skulle ta ett löpsteg. Träffade A som sprang och som utmanade mig (Tusen tack A!). Tävlingsmänniska som jag är antog jag utmaningen och började springa i mars förra året . Höll fullkomligen på att dö under den första löpturen, och efter den andra, tredje och fjärde turen kändes det som att inget hände. Hittade jogg.se, registrerade mina rundor och kunde efter ett tag se att det faktiskt hände något (insåg också via forumet att jag inte var den första nybörjaren här i världen). Det vilades dock hejvilt efter bara någon kilometer, efter backar, när man var lite allmänt trött, vid rödljus (även om det var bilfritt) och när man nästa var hemma. Fuskades säkert en hel del med tiderna och när man stannade klockan. Sprang Vårruset i juni förra året i 5:14 tempo, fick blodad tand och sprang även Tjejmilen i augusti på 52:19. Nu är miltiden ner på 50:15, men jag vill bara mer, längre och snabbare!

Nya mål

Inför Tjejmilen fick jag ett träningsschema anpassat utifrån mitt mål med det loppet, men nu när det är förbi så ekar det tom i min löparplanering. Men det börja klia i fingrarna för att sätta ihop ett nytt schema som gör att jag kommer vara i superform nästa vår och sommar. Kanske vågar jag tills dess börja sikta på under 48 på milen? Är också sugen på att börja springa mycket mer terräng. Så en liten to do list inför nästa år skulle kunna se ut såhär:

1. En officiell mil på under 48 minuter
2. Ett officiellt 5 km lopp på under 24 minuter
3. Minst en stafett
4. Ett terränglopp

Jag börjar med ett kort pass på löpbandet imorgon, och tar halvmaran på lördag.

I spåret igen

Var ute på på lunchen och sprang en 5 km runda tillsammans med Jenny. Vi sprang på 27:43, vilket ju är rätt cecilia-snabbt, men hur långsamt som helst för Jenny. På senaste Vårruset kryssade hon sig fram mellan massorna på 22 minuter. Men fastän det är en sådan skillnad på vår förmåga är det kul att springa med henne. Hon är helt ointresserad av tider och rekord och att vara duktig, och låter mig bestämma tempot.

På lördag är det Stockholm Halvmarathon. Då ska jag stå bredvid och heja på Peter, Sigrid och Malin. Funrun; om du talar om hur du är klädd så att jag hittar dig bland alla ska jag heja fram dig också.

Jag, det nya prettorockbandet?

Om jag springer halvmaran på lördag så har jag de 5 senaste veckorna sprungit 9 mil varav 4 på tävling. Det känns som att jag börjar få samma fasoner som en massa prettorockband som i intervjuer ofta svarar: "Nä vi repar aldrig, vi går bara upp på scen och kör, då blir det som bäst". Kom på idag att jag borde leta fram mitt startbevis till halvmaran och hämta ut nummerlapp, lite samma glömska där som förra veckan. Tänker jag rockband här också? De kan också bara dyka upp när det behagar och vet att allt är fixat. Inte behöver väl de fixa en massa egna saker, bara de är på plats så brukar det väl vara löst?

Update: Jo men startbeviset låg i den gigantiska pappershögen här på skrivbordet, verkar som att jag får gå och hämta ut nummerlappen ändå...Men sen är det bara att köra, det brukar blir som bäst då :)

Ytterligare ett lopp

Bortsett från lite träningsvärk så känns benen pigga. Vilket är alldeles utmärkt då jag faktiskt är anmäld till Stockholm halvmarathon på lördag. Det blev inte så mycket löpträning under augusti med det ömmande knät. Sammanlagt blev det sju mil varav två är avverkade på Midnattsloppet respektive Tjejmilen. Men nu när det funkade så bra i söndags så ser jag fram mot lördagens lopp. Det blir en utmaning, har tidigare sprungit 17 km som längst, men vad är väl då 4 kilometer extra? (vi får se vad jag säger efter loppet i den frågan).

Dagen efter

Ägnade en del av kvällen till ett core-pass på Friskis&Ssvettis och kände mig stark i kroppen. Ingen träningsvärk, inget ont i fot, höft eller knä. Och under timmen i mål i går. Jag ska fundera på om mitt nästa mål ska bli att komma närmare 55 än 60 - 57:29 på Hässelbyloppet i oktober? Jag måste skynda mig på att bli snabb om jag ska hinna!

Efter loppet i går när Malin, Peter (min man), Julia (en av våra yngsta) och jag gick ner mot Strandvägen och folk fortfarande kom springande, joggande, gående (då hade vi ändå dröjt oss kvar en stund för att bli fotograferade av Luca) kände jag inte igen mig längre. Jag har ALLTID varit en sån som har kommit sist, när allt liksom nästan är över och funktionärerna längtar hem. Nu var jag inte där, på min vanliga plats. Vem är jag? Tips emottages tacksamt, som det brukar heta.

Jag har gjort mina armhävningar också, och utan konkurrens måste jag ha trådens minsta muskler. Där man saknar talang, får man kompensera med tålamod. Det ska ta sex veckor att komma upp i 100 armhävningar. Jag vågar lova er rapporter mycket längre in i framtiden än så.

Men nu då?

Med den här medaljen i handen så är vårt officiella liv som Mittvaltjejer över. Men vi kör nog på med konceptet, det har ju blivit vårt löparalias. Målen framöver får bli än fler lopp, sänkta tider och så nämnde Cecilia i förbifarten att inom oöverskådelig tid inte behöva betala för någon kortärmad funktionströja och det målet hänger jag också med på (vi hoppas att de fortsätter komma i samma strida ström som de gjort det senaste året). När denna post Tjejmilendepression har lagt sig så får vi återkomma med ett mer specifikt manifest över vår fortsatta löparkarriär, eller vad säger du Cecilia?

Mitt närmsta mål är att bli av med de där överflödiga 15 sekunderna lagom till Hässlebyloppet. De bortskänkes gratis mot avhämtning, först till kvarn...

Försöka sig på ett världsrekord?

Den här texten är väl egentligen ett inlägg om hur journalister beskriver sportsliga händelser. Men den bjuder på minst lika intressant läsning om vad som skulle hända om en genomsnittlig svensk skulle försökte sig på ett värlsdrekord. Exempelvis så skulle denna svensk endast orka med i o,5 % av ett OS marathonlopp om den skulle försöka hålla vinnartakten.