Lindade mitt knä och sprang 5 km (5:12 tempo) utan att det gjorde ont. Shit vad det var kul att springa, ha på sig tights och bli så där härligt svettig igen!
Ärligt talat, jag trodde aldrig i mitt tidigare liv (pre löpning) att jag någonsin skulle ta ett löpsteg. Träffade A som sprang och som utmanade mig (Tusen tack A!). Tävlingsmänniska som jag är antog jag utmaningen och började springa i mars förra året . Höll fullkomligen på att dö under den första löpturen, och efter den andra, tredje och fjärde turen kändes det som att inget hände. Hittade jogg.se, registrerade mina rundor och kunde efter ett tag se att det faktiskt hände något (insåg också via forumet att jag inte var den första nybörjaren här i världen). Det vilades dock hejvilt efter bara någon kilometer, efter backar, när man var lite allmänt trött, vid rödljus (även om det var bilfritt) och när man nästa var hemma. Fuskades säkert en hel del med tiderna och när man stannade klockan. Sprang Vårruset i juni förra året i 5:14 tempo, fick blodad tand och sprang även Tjejmilen i augusti på 52:19. Nu är miltiden ner på 50:15, men jag vill bara mer, längre och snabbare!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar