Det var väl nån vecka sen sist, som jag stod längst fram vid spegeln på core-passet. I kväll var det dags igen. Man ser väldigt mycket där framme. Kvällens pass ökade min medvetenhet om hur jag ser ut under tiden vi gör Plankan. Hur jag än försökte fick jag inte min rygg så där rak och plan som är hela grejen. Längst upp, eller högst, eller hur jag ska uttrycka det - alltså närmast nacken - det var omöjligt. Kan man ha för långa armar? Hur som helst är det en kombination jag verkligen kan rekommendera: spring långpass ena dagen och låt kroppen samla ihop sig i en core dagen därpå.
Inlägg
5 kommentarer:
guuu vilken fin bild!
Du får helt enkelt fortsätta ansvara för illustrationerna i Mittvaltjejerna AB. Plankan är svår, jag tror att det oftare känns mer rätt än vad det är . Tur attd et finns stora speglar ibland :)
jag älskar dina framför-spegeln-illustrationer!
salli: tur att jag slipper måla mina bilder i vått-i-vått som du och dina syskon under alla år i waldorfskola. men så blev ni också duktiga med era händer :)
malin: jag tror att det är det enda illustratörsuppdraget jag kan räkna med under min karriär. "du ritar fult, men man ser alltid vad det är", sa en unge till mig en gång.
funrun: och jag jobbar på att älska vad jag ser i spegeln under passen.
Ser ut som jag fast upp och ner. Fast det ska vara en kulle vid svanken också.
Skicka en kommentar