Nya löparvänner - polisen i hälarna (nästan)

I kväll har jag varit ute och sprungit med Friskis&Svettis, premiär för mig att löpträna i grupp! Jag vidgar gränserna för min säkerhetszon - det här hade jag ALDRIG vågat för ett år sedan! Hänga på sådana där långbenta, snabba typer som jag knappt skulle se skymten av efter 500 meter... Vi sprang 9 km i ett för mig behagligt snitttempo; 5:50. Ett par km låg vi nog på 5:30. det gick bra det också. Klockan blev en hel del innan jag kom hem, skulle också tanka en hybrid för första gången i mitt liv.

Det är nu polisen kommer in i bilden. Jag hade gett mig av hemifrån flera timmar tidigare. meddelat en av tonåringarna att nu gör jag det och det och det och sen kommer jag hem. Hon såg ut som hon lyssnade. Det gjorde hon antagligen också, men inte på mig. Kanske på Lars Winnerbäck. Synen fungerade uppenbart bättre för när P (nu har det gått några timmar) kommer hem och frågar var jag är, säger tonåringen eh, hm, glurk... hon är ute och springer. Tonåringen har i alla fall uppfattat mina löpartights. ytterligare en timme går... mer än tre timmar är jag inte ute och springer en kall måndagkväll (än:)). Svarar inte på mobilen, men har den med (ligger kvar i bilen, jag gillar inte att prata i telefon när jag är med andra). Mörkt och kallt ute. P ringer runt. Ingen vet. Jag har inte varit och druckit vatten hos A & C som jag brukar när jag springer länge. Polisen? Ja. Vi avvaktar en timme innan vi gör något, tycker man där. Men då kommer jag, glad och allt, för jag har sprungit nästan en mil utan en endaste liten känning i min vänstra sida. Och jag hann med de andra, inga problem. Happy end. Ibland är det inte det.

Jag undrar också när den där bloggen som vi har pratat om ska bli verklighet. Men det är väl något kvar att ordna med, och det där som är kvar ska göras via MittVal.