Hässelbyloppet 58:34 eller ibland går det inte så fort som man vill

Allt var perfekt. Sol och höstdagsvackert. Malin som hejade. Bernhard som var med nere i Monte Gordo i mars dök upp. Planen var att springa på 57:30. De första fem km gick fint, som bäst låg jag två minuter före tiden. (Före tiden?) Vid sex km försvann all min motivation. Varför ska jag? Jag till och med gick i en backe som jag andra dagar knappt hade uppfattat. Jag blev irriterad på en kvinna som stånkade något otroligt när hon sprang strax bakom mig. Smitta inte mig med din tunga andning! Då förstod jag att jag var illa ute. Det är man alltid när man börjar skylla på andra. Ja, och så var de två minutrarna snart tappade, och en till innan jag gick i mål på 58:34. Mitt "hej då 60, hej 55!" tar jag med mig in i kommande millopp :)

För så här är det också: En dag trodde jag aldrig om mig själv att kunna springa en mil. Inte ens på två timmar. Första milloppet var Midnattsloppet 2005, och jag gick i mål på 1:09 och något mer. Jag hade fyllt 45 år några veckor tidigare. Ok, man kunde tydligen springa en mil (om man gick i backen upp till Sofia kyrka), men hur kunde man göra det på mindre än en timme? Att några gjorde det myckert snabbare än så - bortom min horisont. Några år har gått - och nu gör jag det.

Läs Funruns roliga, välskrivna, tänkvärda text som hon skrev efter att ha sprungit SUM i går! Det finns något större än att alltid räkna sekunder i spåret eller ständigt ängslas över maten man äter i förhållande till sin träning. Ja, jag vill fortfarande springa en mil på 57:30. Ja, det var roligt på Hässelbyloppet i dag!