Härmed är min första, riktiga maffeträningsperiod inledd. Till skillnad från de som tränar så att blodsmaken i munnen är en ständig följeslagare, så att kroppen värker och går sönder ska jag Ta Det Lugnt. Enligt beräkningen 180 minus ålder minus avdrag för hur tränad man anser sig vara ska jag (pulsklockan) hamna på på nånting runt 130. 180-48-5=127. Eller 180-48-0=132. I dag startade jag på 210. Då stod jag stilla på toaletten. Sedan tog pulsklockan ett skutt upp till 213. Jag stod fortfarande stilla. Jag började springa så långsamt jag bara kunde (inte på toaletten, nu är jag utomhus) och pulsklockan visade fortfarande på siffror upp mot 200. Jag pratade med mig själv i mörkret ("inte ta i mer än att du kan föra ett samtal!). Det gick utmärkt att prata. Jag fortsatte med ett sångtest. Luciasången var vad som kändes naturligast att klämma i med, och det gick utmärkt att sjunga också. Jag sprang så sakta att jag började frysa. Pulsen sjönk långsamt. Efter en och en halv km var den nere i 164. En helt vanlig kvinna gick om mig.
Ska det vara så här?
Sista km (eller lite tidigare) hände något. Pulsen sjönk. Den höll sig runt 130 och jag rörde mig faktiskt framåt.
snittpuls: 143
kmtid: 7:12
Inlägg
2 kommentarer:
det låter ju som att den inte får kontakt med dig förrän du blivit riktigt svettig... Har du slickat på bandet innan avfärd? (Eller blött ner det på annat sätt ;) ) Spänt fast det ordentligt?
inte en chans att klämma fram den minsta svettdroppe i den här snigeltakten! men jag ska blöta/slicka/spänna allt vad jag kan nästa gång...
men det är kul, det här!
Skicka en kommentar